Det var nu sju år sen du skrev detta inlägg...men det är ett evigt tema. Våra två hundar gick vidare för många år sedan nu, men sorgen är kvar och saknaden är stark vissa dagar, vissa situationer. Den äldsta tiken blev 17 år och hon hade endast ett öga kvar och det var blint. Hon klarade inte att hålla sig hela natten så jag bar ut henne vid fyratiden på morgonen. Men hon var överlycklig och sprallig när vi återvände hem och in i huset, hon hade livsglädje så det sprulade av den in i det sista. Naturligtvis måste vi hjälpa henne iväg ut ur detta liv och veterinären som kände henne gjorde en vacker avslutning med levande ljus och ett stilla samtal med henne innan sprutan verkade. Ändå var det som livet rycktes undan för oss båda, trots avv vi var pensionärer båda och haft många hundar innan och borde klar adet här bättre. Chocken sitter ännu i och saknaden är daglig. Det är svårt och ingenting hjälper.

Den yngre tiken var endast tolv när ett öga svullnade upp och måste tas bort. Hon hade dessutom cancerknölar hela magen och epilepsi som kunde drabba henne när som helst och orsakade grand mal. Ändå var hon så medveten om allt detta och bad oss nästan om ursäkt för att hon inte var helt frisk. Enljuvare, vänligare och god hund har vi aldrig haft. Den sista stunden hos veterinären satt hon alldeles stilla och såg in i mattes ansikte. Tidiagre hade hon varit husses lilla flicka men nu var det som det angick matte mest. När sprutan tog såg hon fortfarande matte djupt i ögonen. Samma avgrundsdjupa sorg för oss och det går inte en dag utan att jag pratar med henne på det sätt vi alltid gjorde. Jag går samma vändor längs en liten sjö där vi bor och pratar med henne.

Många avvisar allt detta och säger: tänk på andra saker ni kan göra nu utan hundar. Resa, vandra i fjällen, åka med husbilen runt Europa eller i Sverige. De anar inte hur det känns. Den troliga vänskap och närhet dessa båda tikar gav oss, kan inte ersättas med aktiviteter. Det låter överspänt, men åren utan dessa två vänner har tappat en hel del av livsmeningen. Tomheten är uppenbar. Det läker inte.