Ni som hängt med här länge minns säkert vilka turer det var med gamla hunden (som delas mellan mig och mamma nu) kring hennes allergi när hon visade sig vara atopiker. Hon var tre år då, är åtta idag och jag kan ofta känna att jag borde ha stått på mig och låtit avliva henne, för det har blivit värre med tiden och nu börjar det dessutom märkas ytterligare ålderskrämpor... Inget allvarligt än så länge, lite stel och så. Men det är en ständig källa till konflikter inom familjen och jag är bara så trött på att det skall bli rena familjefejder kring varje besök hos veterinären. 

Hur som haver... Nu visade sig då även unga tiken vara allergiker. Och luften har bara helt gått ur mig. Det är inte roligt längre. Gjort allt jag rimligtvis kan när det kommer till att välja rätt uppfödare, bra friska linjer, jobbat förebyggande för att undvika skador, ledproblem.. ja ni förstår. Känns som att blixten slagit ner två gånger på samma ställe. Totalt tappat lusten för hunden som hobby nu. Det är väl bara tillfälligt... Men ändå. Jävla pisshelvete (ursäkta). Vet inte hur jag skall hitta tillbaka. Ny hund, ny satsning? Skita i allt, vänta ut att hundarna ska falla ifrån och leva utan hund resten av livet? Jag har ingen aning, det här med utredningar och foder och mediciner känns som en tunnel utan slut.

Tanken på en "lillasyster" till unga tiken fanns redan innan, eftersom hon verkligen är en soffpotatis och inte alls vad jag först sökte. Nu känns det dessutom både vanskligt och svårmotiverat att ställa ut (om det nu blir något sånt närmaste året) med tanke på hur nyckfull allergin kan vara... Men nu när två hundar inom loppet av fem år konstateras med allergi så vet jag inte ens om jag vågar skaffa en hund till. Någonsin. Lite yrkesskadad är jag kanske också. "Men om en tredje hund inte är allergisk har den säkert E-höfter och katarakt istället"... Fy. Allt känns bara bajs nu. Förlåt för gnäll, men jag behövde kräkas ur mig lite.