Är det någon mer än jag som känner att ni inte älskar era hundar lika mycket? Att ni kanske inte klickar lika bra med alla, ni som har flera?
Jag har två stycken, de är olika som natt och dag. Den ena har jag haft sen valp, den andra är en omplacering som jag haft nu i 3 år. "Valpen" (nu vuxen) älskar jag gränslöst, hon är världens bästa även om hon har en del hyss för sig, vi har så kul ihop och passar perfekt ihop. Medan omplaceringen kan jag inte ta till mig lika mycket, han är en supergo hund men vi klickar inte till 100%. Inte så att jag ångrar att jag tog över honom, men jag skulle inte vilja ha en liknande hund igen. Hans temperament (lite sävlig, svårmotiverad) passar mig inte. Medan tiken älskar allt och alla, så är han mer tillbakadragen och visar inte känslor på samma sätt. Jag försöker verkligen på alla sätt behandla dem lika och jag anstränger mig för att hanen ska ha ett bra liv med roliga aktiviteter, men det är som att det inte räcker vad jag gör. Jag når liksom inte fram till honom. Medan med tiken har jag skitkul och jag verkligen ser att hon älskar varenda sekund av sitt liv. 

Det här väcker så mycket dåligt samvete, att jag ofta blir irriterad på hanen pga småsaker, att han är stor och klumpig på olika sätt medan tiken är liten och smidig. 

Tänker absolut inte omplacer hanen, han har farit runt i omplaceringskarusellen mycket nog som det redan är, och det här är ju egentligen inget problem i vardagen, utan det sitter mest i mitt huvud. Mitt dåligt samvete, min känsla av att inte räcka till som hundägare (till hanen) då det ofta känns som att han är ganska missnöjd, hur mycket jag än aktiverar (har testat många olika aktiviteter med honom men inget som riktigt får honom att brinna). 

Någon som känner igen sig?