I lördagsnatt fick jag åka akut med Ville till dr då jag trodde han hade hjärtsvikt, men dr trodde inte det var det. Han hade ont i ryggen på 2 ställen. Verkade logiskt då hans gång blivit sämre. Lite hopsjunken, snubblig och så. Han fick metadon och andning och puls blev bättre och även hans hållning ändrades. Han somnade tryggt hemma sen. Natten mot onsdag var väldigt jobbig med ångest, oro och snabbt flämtande. Fick tid på djursjukhuset för utredning samma dag. Röntgen visade förstorat hjärta, förstorad mjälte eller lever. Det var svårt att se exakt vad då dessa låg på samma ställe. Levern hade förstorade nånting som jag inte minns vad det hette. Blåsljud på hjärtat och 2 väldigt ömma ställen på ryggen samt lungödem. Prognosen såg dålig ut och det gick att prova medicinera. Jag tog beslutet att avsluta hans liv. Det gjorde så ont! Det gör så ont! Dom är så märkliga varelser. Trots att han antagligen haft väldigt ont och haft svårt med andningen och känt ångest och oro, så visade han bara kärlek! Jag känner mig som den svartaste och elakaste jäveln på jorden. Alla kvällar efter jobbet jag ägnat åt mobilen istället för honom. Vi umgicks varje kväll. Promenader och bollkastning inomhus. Jag klappade och masserade hans rygg, mage, ben och fossingar. Men jag hade kunnat gjort mer! Han var ju mitt liv. Min puls, mitt syre, min livslust!! Och nu finns han inte mer! Jag hade kunnat prova medicinera men jag tänkte att han är 11,5 år och natten som var va väldigt jobbig för honom. Det hade kunnat bli ännu värre, sa dr. Men jag saknar honom så otroligt mycket. Sista natten pinkade han ner en kudde i sovrummet och en handduk i badrummet. Jag kan inte tvätta dom. Vill inte utrota det sista av honom även fast det är pink. Jag har hans sele bredvid mig i sängen. Jag önskar så innerligt att jag fick förklara mitt beslut för honom. Att det inte var av bekvämlughetsskäl jag valde som jag gjorde utan för att han inte skulle lida. Jag var beredd att säga upp mig från jobbet för att kunna ta hand om honom på heltid! När han fick sprutan som tog hans liv så var jag inte med. Pga corona fick bara 1 vara med under förberedelsen och min son fick då vara med och jag och min fru fick stå ute i kylan och vänta. Men ingen kom och hämtade oss och efter en halvtimma ringde jag på och frågade om dom glömt oss. Då sa dom att bara 1 fick vara med. Men vi blev ju lovade att få vara med!! Men det var för sent. Han hade precis somnat in i min sons famn. Efteråt fick vi gå in men då var han ju död. Jag fick inte säga hej då! Min fina, snälla underbara bästis!