Jag har haft både RR och jaktlabbar och är dessutom hästmänniska.
Det är två extremt olika raser på alla tänkbara sätt utom möjligen att de har lite liknande exteriör.

Trots att jag inte jagar själv så tycker jag egentligen att man skall vara jägare för att ha en jaktlabbe men det går väl att åtminstone till viss del ersätta med seriös apporteringsträning.
En jaktlabbe ställer glatt upp på vilket arbete du än ber den om men de brinner verkligen för att apportera, helst vilt - och helst på praktisk jakt.
Det är å andra sidan otroligt roligt att träna något som hunden har så starkt nedärvt, det är så mycket som redan sitter på plats så att säga.

De flesta jaktlabbar har visserligen en hel del jaktlust men det brukar gå att styra upp relativt lätt. De är ju så följsamma så med rätt träning borde det inte vara något större problem.

De brukar vara okomplicerade i vardagen, mina har liksom bara hängt med på det mesta. Inga problem att vara med i stallet, den ena har varit med på ridturer när det har passat.

Vädertåliga, min tik brukar ha täcke om det är riktigt kallt eller pissväder men de flesta behöver det inte så länge de rör sig och håller igång.

Att se upp med när det gäller just jakttypen är att vissa har problem med tillgängligheten. Social osäkerhet är verkligen inte rastypsikt men tyvärr finns det rätt många uppfödare som struntar i den biten i sin avel.
Bra jakthund = bra avelshund, liksom. Skit samma att den inte funkar så bra i andra sammanhang eller andra miljöer...
Det finns absolut uppfödare som tar med detta i sitt avelsarbete men det är ine någon självklarhet. En del individer ligger också rätt högt i stress.

En del säljer som sagt inte till icke jägare men det finns bra uppfödare som säljer till aktiva köpare som tränar annat med hunden. Dessutom finns det ju individer som av en eller annan anledning inte funkar till jakt, min tik är sån.
Hon är världens bästa hund - men inte världens bästa jaktlabbe.

Rhodesian ridgeback är en helt annan typ av hund. De är väldigt speciella hundar, otroligt roliga och personliga men de gör lite som de själva vill.
Jaga? Tjohoo, hejdå matte! Jag kommer sen nå'n gång.
Hälsa på folk? Nja, bara om jag känner för det. Icke godkända personer göre sig icke besvär, i bästa fall nonchaleras de.
Träna? Nä, inte om jag inte får göra på mitt sätt. Varför ska jag sitta rakt? Jag sitter ju, räcker inte det?!
Varför hoppa över ett agilityhinder när man kan springa runt det?
Vara med i stallet? Jag fryyyser! Ok, sätt på mig ett täcke men varför får jag inte göra som jag vill och jaga katterna eller kolla vad som händer utanför gårdsplanen?
Spåra? Yes, jag är på! Jag är dessutom bra på det.
Nose work? Jajamen, fast kanske inte just när matte/husse tycker det.
Allmänlydnad? Mja, kanske. Vad erbjuder du om jag gör som du säger?
Springa, springa, springa? Jag ställer upp - om jag får vara lös och ränna som jag vill.

Okej, jag har överdrivit lite angående rasen och visst finns det ganska okomplicerade individer. Men är man ute efter en hund som är samarbetsvillig så passar definitivt labben bättre!

En svårighet med RR kan vara att de behöver rätt mycket aktivering, både fysiskt och mentalt. Kruxet är att de inte alltid har samma uppfattning om vad som är lämplig aktivering, de kan tycka att en del saker är tråkiga - och en ridgeback kan vara rysligt svårmotiverad.

Anser inte hunden att du är värd att lyssnas på så skiter den i dig. Jag brukar i och för sig inte snacka ledarskap enligt gamla metoder men man tar inte ledarskapet över en RR, man gör sig förtjänt av det!

Med det sagt, de är otroligt mysiga och charmiga hundar. En viss skärpa och vaktbeteende, ja.
Blir du vän med en ridgeback så har du en lojal kompanjon för resten av livet, som lockar fram många glada skratt och definitivt sover under täcket i din säng.

Jag brukar säga att funderar du på att köpa ridgeback, fundera en gång till.
Är du fortfarande inte helt säker? Köp en labrador, du blir säkert nöjd.
Vill du verkligen ha en ridgeback? Träffa många individer, var noga med uppfödare och du kan få en egensinnig men underbar familjemedlem.

En labbe blir sällan tokfel även om den kanske inte är klockrent rätt ras. En RR kan däremot bli FEL, skulle den inte vara bra mentalt kan den dessutom spåra ur rejält. Mentaliteten är lite si och så med ibland och en osäker hund med skärpa är ingen kul kombination.

Sen finns det förstås rätt många andra raser som skulle kunna passa ypperligt.