Hej, med stor sorg skriver jag det här inlägget och behöver råd, pepp och åsikter och lite hjälp avsätt navigera allt. Har haft så mycket ångest de senaste dagarna. 

Jag har en större hund på lite över 2 år och en son på 1 år. I förrgår är jag, min sambo, vår son och vår hund i vardagsrummet och allt är precis som vanligt. Sonen kryper runt och grejar på golvet, vår hund ligger någon meter bort från honom och vi sitter på golvet mot soffan och tittar på. Helt plötsligt morrar vår hund mot sonen när han börjar krypa mot honom, jag blir helt chockad och plockar upp sonen direkt och vi säger år vår hund att gå och lägga sig i hallen som är några meter bort. Inget dramatiskt mer än att vi blir lite förvånade för att det har aldrig hänt förut men vi tänker också att han sa väl bara till. Vi sätter ner sonen igen och det fortsätter som vanligt och nu är de ju i olika rum, men så fort vår hund får syn på sonen som kryper så morrar han och visar beteenden han aldrig visat förut. Jag blir ledsen och helt ärligt lite rädd och sambon ringer uppfödaren för att be om råd, som säger att vi ska visa att det inte är ok och ryta till ordentligt och slänga ut honom om han fortsätter. Det gjorde vi sedan och det var då "bra" för den kvällen. Men jag kände ändå att besegra ont med ont inte var det rätta om ni förstår vad jag menar. 

Igår då, jag är hemma själv med sonen och vår hund som ligger i matrummet och sonen kryper runt på köksgolvet och jag är I köket med honom. Matrum och kök är i anslutning till varann så de är bara några meter ifrån varandra. Tillslut då så tar min son spurt mot matrummet snabb som 1 åringar som kryper är och innan han ens hinner in i rummet ställer sig min hund upp och morrar och visar tänderna medand han låser ögonen på sonen. Jag blir då livrädd igen och drar snabbt som attan upp sonen innan något hinner hända och ryar till åt hunden innan jag lämnar rummet med sonen. 

Redan efter första händelsen med morrande tyckte jag tanken var jobbig att ha sonen och hunden på golvet tillsammans men nu finns det inte att jag chansar och det blir ju en konstig vardag. Det är så sorgligt men jag vill inte vara naiv, tro att all bara blir bättre och sen gud förbjude att hunden biter sonen. Jag vill inte att min hund heller ska behöva vara irriterad och tycka det är jobbigt med min son. Jag vet bara inte vad det helt plötsligt kommer från, ingenting har hänt och sonen har aldrig kunnat göra illa honom på något sätt.

Nu har vi alltså börjat prata om omplacering för vår sons säkerhet är nummer 1 och vill inte att det ska råka bli en fruktansvärd olycka för att hunden inte kan ta att sonen kryper runt här inne om det är såhär han reagerar, hur blir det då om när han börjar gå eller springa och råkar ramla in i hunden? Är så rädd för vad folk ska säga, att vi är ännu en barnfamilj som placerar om vår hund, vad uppfödaren kommer säga om hon blir besviken på oss. Kanske låter så löjligt men får så mycket ångest av hela situationen. Var inte såhär det skulle bli och det gör ont i hjärtat. Ge mig gärna era åsikter och tankar om det här, vill ha hjälp att navigera det här lite och bolla med någon. Tack på förhand. Förlåt för långt och kanske krångligt inlägg.