Håller med Gurkan.

Att man inte ska fya bort morrandet handlar inte om att vara snäll, utan mer att det är *mycket* bättre att ha en hund som morrar först och (eventuellt) markerar/biter sen, än en som lärt sig att den inte får morra, och därför går raka vägen till markera/bita...

Jag hade en liknande situation när min dotter började krypa. Hunden hittade på att markera mot henne (utan att morra, men det låg inte riktigt för den hunden) mitt framför näsan på svärföräldrarna. Riktigt skrämmande situation även om ingen blev skadad, och det blev "politiskt omöjligt" att behålla hunden hemma.. för mig fungerade det att låta hunden bo hos mina föräldrar i ca ett år och den fick sedan flytta hem igen.

Litade väl aldrig riktigt på henne runt barn, men hon gjorde aldrig mer något liknande, trots att mina försök att freda henne från barn ibland misslyckades.

Kan vara att barn som börjar krypa är riktigt obehagliga och konstiga och hunden inte riktigt begriper att det är en människa?