Hej! Jag har en härlig liten yorkie på 14 månader som vi både kämpar och jobbar med på alla sätt och vis. Jag älskar den här lilla krabaten så det gör ont i hjärtat och jag vill bara att han ska ha det så bra det bara går och ha det bästa hundliv han förtjänar. Jag går på kurser, rehab och försöker ge honom så berikande och aktiverande promenader och tillfällen varje dag som jag förmår. Men jag har ständigt dåligt samvete och känner aldrig att det ärcker.

När jag skaffade hund för tio år sedan var hundinformationssamhället inte vad det är i dag – upplevde jag i alla fall då. Man skulle gå någon kurs, aktivera jycken med lite trix och helst gå på brukshundsklubb ibland.

Men i dag, med min ”nya” hund ... det är ju tips, råd, uppmaningar och fingerpekande överallt! Den som gör ”si” är inte lämplig som hundägare, den som gör ”så” gör fel.

Exempelvis så när vi började gå ut och Frallan blev könsmogen stannade han och nosade överallt. Då var det råd från en hundinstruktör om att ”det där ska man träna bort”, samma sak på en hundkurs.

Sedan läser jag att Sveriges första hundpsykolog tycker att man är en ond jävla idiot som ABSOLUT inte ska ha hund om man inte låter sin hund nosa klart.

Jag tycker bara det är skönt att stanna och betrakta Frallan när han nosar, men har som sagt jobbat med det och kan ganska lätt gå vidare om vi har bråttom, men BRÅTTOM? Det får man ALDRIG ha om man har hund.

Jag är nyfiken på hur ni andra här i forumet upplever samtidens rekommendationer kring hund, är det jag som är överkänslig (jag är mycket högkänslig enligt många tester). Har läst många trådar med bra samtalsklimat, hoppas så även här.

Är hundägande bara för de med perfekta förutsättningar, tid och kunskaper att ha hund?
Kan man inte bara ha en härlig liten jycke som man gör så gott man kan med?
Är det djurplågeri att ha en hund utan en examen i etologi?

Lite måndagsfunderingar. :)