Hej! 
Jag har ordentlig beslutsångest och skulle behöva lite input. (Ledsen för lång novell).

Jag har för en månad sen tagit hand om en 9 mån-omplaceringshund (stor brukshundsras) på prov. Tidigare ägare har inte tränat hunden alls, hunden kunde inte ens sitt (och knappt gå i koppel) när jag tog hand om honom. Hunden är uppvuxen avlägset på en gård och jag bor i centrala Göteborg.
Jag var medveten om att det skulle krävas socialträning, men förra ägaren bedyrade att hunden var så snäll, lugn och trygg (och minsann hade vistats i stan ibland) så att det borde gå bra. 

(Jag har haft brukshundar tidigare som jag tävlat i lydnad och bruks - och jag har tagit hand om 3 st omplaceringshundar tidigare - så jag skulle säga att jag är hyfsat hundvan). 

På plussidan: hunden är väldigt trygg inomhus, en riktig pärla. Det tog inte många timmar alls innan det var "vi" (inomhus), så han känns som en trygg (och skitrolig, supermysig) individ på det planet.

Men utomhus så är det en annan historia. Han vill hälsa på ALLA andra hundar och blir frustrerad om han inte får det. Han har också jagat bilar i sitt tidigare hem.
Jag har med hjälp av skvallerträning (och genom att inte träffa några hundar) lyckas få honom att kunna passera hundar på 15-20 meters avstånd (och hyfsat undvika att jaga motorfordon). Men i stan kommer ofta hundar på närmre avstånd och då blir det (frustrerade) utfall.
Och om det är för mycket folk/bilar/ljud/hundar så blir han låst/går upp i stress, då spelar det ingen roll hur mycket köttbullar jag håller framför näsan.

Och nu har jag världens beslutsångest. Jag känner mig som världens sämsta hundägare som tar hand om en hund som jag vet innebär jobb - men sen ger upp så snabbt. Å andra sidan så är jag ständigt på alerten så fort vi lämnar lägenheten för att försöka undvika möten som blir too much för honom. Jag känner mig låst när jag behöver planera våra promenader utifrån var det finns få hundar, minst antal bilar etc. 

Hur fasen ska jag tänka? Det optimala för den här hunden tror jag (iaf i nuläget) vore en lite lugnare miljö än centralt i storstan, både när det kommer till ljud, intryck, hundmöten etc. Med tanke på hur snabbt han blev coollugn här hemma (och med mig) så tror jag inte heller att en ytterligare omplacering vore alltför jobbig för honom. Men han har ju bara varit här en månad. Ger jag upp för snabbt? Känner mig skitdålig som ens tänker tanken. :(

Hur skulle ni resonera?