Jag har läst detta inlägg som egentligen kunde varit skrivit av mig:

https://vovve.net/Rastplatsen/display_message.asp?tid=6781626&p=4

Jag har läst alla svar flera gånger bara för att få lite tröst, men känner ändå att jag själv behöver ventilera. Jag har nämligen sådan fruktansvärd ångest sedan jag fick hem min valp för tre dagar sen.  Egentligen beter han sig precis som en valp ska. Springer rundor inne, biter i allt han får tag på, gnyr ibland osv osv. Jag vet att allt är som det ska. Men ändå har jag fått denna överväldigande ångest som gör att jag gråter i princip hela tiden, tappat aptiten, känner mig fruktansvärd. Jag tror att det är det plötsliga ansvaret över detta lilla liv. Att hela tiden behöva ha koll, underhålla valpen, se till att den inte biter något, ta ut honom när han behöver kissa/bajsa (bor också på fjärde vån utan hiss inne i stan så det gör det hela rätt så jobbigt). Allt jag vill är att lämna tillbaka honom. Jag tänker att om jag fortfarande mår lika dåligt om två veckor så får jag kontakta uppfödaren. 

Jag är inne i en skör period i livet just nu, mycket jag går igenom och som är väldigt jobbigt, så det är inte konstigt att detta fått bägaren att rinna över. Men även om jag vet om detta så mår jag ju ändå fruktansvärt dåligt. 

Jag förstår att jag borde ge det tid, förstår också efter att ha läst inlägget ovan och på andra forum att denna känsla är normal och att den högst troligt kommer gå över. Men jag tror helt enkelt jag behöver lite tröst och uppmuntran för att jag över huvud taget ska orka ta mig igenom detta...