Min hund är en mellanpudel på 3 år, kastrerad hane med mycket vilja och glädje i sig. Han heter Vile (efter en jätte i nordisk mytologi), hans namn betyder viljestark och det passar verkligen in på honom. Men jag är rädd att jag ibland ångrar att jag skaffade honom just då när jag gjorde det för jag var i ett förhållande där min partner led av ständig ångest och stress, hon var alltid hemma och hennes enorma ångest påverkade mig väldigt mycket. Jag kan bara tänka mig hur det påverkade min hund som var valp och växte upp i det.
Min hund är numera 3 år som sagt och vi har flyttat bort från all ångest men han blir väldigt lätt stressad och min känsla är att ångesten liksom inte lämnat honom fast vi har det så mycket lugnare nu.
Hemma är han mycket lugn och även när vi är ute på promenad. Vi upptäcker vårt nya bostadsområde tillsammans och joggar i skogen och cyklar ut till min mamma som bor i närheten. Problemet är när vi är med andra, han går upp i stress, skäller som en galning och kan inte lugna sig. Speciellt om vi är på en ny plats, han drar och drar och drar i kopplet, vill bara framåt och aldrig stanna. OM man stannar blir han mycket orolig och gnäller, skakar, skäller. Detta händer när jag och min familj går på utflykt tillsammans (bestiger ett litet berg tex), så stannar man längst upp och fikar men Vile är ett vrak och det är svårt att ta det lugnt och fika när ens hund håller på att implodera.
Spelar ingen roll vad jag gör, nonchalera, säga åt, ge godis de sekunder han är tyst, låta honom gräva eller ha en leksak. Inget gör honom lugnare och det skär i hjärtat på mig att se honom såhär stressad utan att kunna hjälpa honom. Jag vill kunne ha med honom överallt, på olika äventyr men han verkar bara må dåligt av det.
Han är extremt lättstressad helt enkelt. Jag brukar kalla honom för tryckkokare för det är den känslan jag får av honom. Ibland låser han sig på en (okänd) människa och kan inte sluta stirra, jag säger att "nu går vi" och försöker få honom med mig, ställa mig ivägen, ge godis när han följer med, eller bara gå. Men han är som borta, helt inne i att titta på människan. Om jag rör vid honom ger han ifrån sig ett högt skall, som att det byggts upp i honom och jag tryckt på en knapp.
Är det någon som känner igen sig? Varit med om något liknande? Något råd eller tips? Jag känner mig så fruktansvärt vilsen och vill så gärna hjälpa min hund att må bättre.