Jag är husse till en pigg, glad och förhållandevis lydig Golden Retriever sedan tre år. 

Efter att jag spenderade sommaren (juni-augusti) ute på landsbyggden har jag insett att jag verkligen inte tycker om att ha hund här hemma i stan. Andra människor, hundar och hundägare överallt. För att inte tala om alla bilar och cyklopater. 

Är det någon annan som upplevt samma sak? Att det känns instängt, nästan klaustrofobiskt, att ta sina hundpromenadet i stadsmiljö? 

Det ska sägas att Steve (hunden) har inga problem med stadsmiljön. Andra hundar kan han förvisso vara nyfiken på, men aldrig så att han skäller eller hetsar. Människor ignorerar han numera nästan fullständigt. Tyvärr gäller ju inte det motsatta, att andra hundar är lugna eller att folk lämnar oss i fred. Vilket driver mig till vansinne. Äldre hundägare med lösspringande hundar (trots koppeltvång) vars hundar "bara vill hälsa". Hur hanterar man sådant bäst? Behöver man trycka upp en T-shirt med trycket "Han bits! Jag med!" eller liknande?

Inser att jag inte har någon direkt poäng med min trådstart. Kanske behöver jag bara ventilera frustrationen lite. 

Men. Någon som upplevt något liknande? Eller som tvärtom älskar hundlivet i stan?

(Stan ät i mitt fall Solna, d.v.s. så nära Stockholm man kan komma utan att rent fysiskt vara i Stockholm)