Hej! 

Kan inte sova, ligger och grubblar och är ledsen och känner mig som världens sämsta hundägare...

Jag har en hund sedan tidigare som är 5 1/2 år i dagsläget. I min värld är detta en "Once in a lifetime" hund och han betyder lika mycket för mig som mina barn. Jag kommer aldrig någonsin att ha en liknande hund i mitt liv, och jag kan redan känna sorg inför den dagen jag måste säga förväl till han.
Jag har dock alltid haft drömmen om en till hund då hundar är en stor del av mitt intresse, men även dels för min äldre hunds skull, då jag inte ansett att han ska vara en ensam hund. 

Och nu står jag här och har skaffat en till hund, och saker blev verkligen inte som det var tänkt..

Jag tog över en omplacering på en hanhund på 5 månader (i dagsläget 8 månader), en av mina drömraser så jag så väldigt mycket fram emot detta. Jag var helt förberedd på "valpstadiet" och förberedda familjen på vad vi har att vänta. Det jag tyckte kändes skönt med att det var en 5månaders var att hunden redan blivit stort sett rumsren, och kände att just den biten skulle bli skönt att slippa. Jag har alltid sagt tidigare att jag inte vill ta en omplacering, men tänkte att eftersom denna hunden är så pass ung fortfarande så är han formbar.

När vi väl hade hämtat hunden märkte jag redan samma dag att han hade en del medföljande problembeetenden. Hunden hade väldigt lätt till stress, manisk med leksaker och bollar, resursförsvar gentemot min andra hund, reaktiv på hundar och katter, och ett fruktansvärt dragande i kopplet, inget intresse att nosa i marken, ingen som helst följsamhet, svår att få kontakt med, hoppar upp på bord och stolar för att sno våran mat osv. Ett tag trodde jag hunden var sjuk då hunden blev så lätt anfådd av minsta lilla aktivitet, men förstår idag att det endast var stressrelaterat och en stor förbättring har skett.

Vi gick en unghundskurs som var minst sagt kämpigt, och sista tillfället gick vi inte ens då sista dagens kursinnehåll skulle innebära för stora utamningar att hantera för omplaceringen.

Jag har helt fått tänka om och börjat om helt med denna omplacering. Jag undviker i möjligaste mån att ta ut hundarna samtidigt då det är så fruktansvärt mycket arbete som krävs med omplaceringen. I regel går jag endast med omplaceringen på dom närmaste gräsplättarna vid våran bostad, det är där han funkar bäst för tillfället och kan hålla en fin följsamhet och se mig som en resurs, och vi kan få en jättefin kontakt. Undviker att träna honom med leksaker då det lätt slår över till "manisk" stress bara. Ibland, men för sällan, korta epidsoder på 1-2 minuter för att träna "loss" kommando.

Jag kan ta det mesta som har medföljd denna omplacering, men det jag framförallt har svårt för är hans resursförsvar gentemot min äldre hund. Nu har det skett incidenter både vid mat och leksaker som gjort att jag fått ändra rutinerna här hemma både vid utfodring och leksaks användandet. Dom har ingen fri tillgång till leksaker och får i dagsläget endast använda det under övervak eller separerade.

Och idag hände det att jag hade missat att ta undan en leksak som det blev fullt slagsmål över. Och det är alltid omplaceringen som flyger på min äldre hund vid dessa tillfällen. Denna gången gick det även så illa att omplaceringen har fått ett bett i munnen varpå en tand gått sönder och måste troligtvis operera och få ut kvarvarande tandrot...

Så onödigt och kostsamt...

Ibland känns det som ett stort misstag att jag tog denna omplacering och vissa dagar ångrar jag mig, medans vissa dagar kan jag tänka positivt och att jag kommer få ordning på han. Familjen tycker han är störig och jobbig och att tillvaron inte alls blev kul. 
Upplever på min äldre hund att vi glidit ifrån varandra och att han inte är särskilt imponerad av omplaceringen. Han accepterar honom, men gillar han inte och har ingen glädje av han. 
Min äldre hund tar även väldigt hårt på dessa situationer som uppstått när dom rykt ihop. Medans omplacering inte alls lär sig av situationen då han åker på dyngstryk utan han ska slåss på liv eller död.

Jag får juh även givetvis dåligt samvete gentemot omplaceringen att jag sitter här efter att bara haft honom i 3 månader och funderar på att själv omplacera honom. Det gör mig så ledsen och jag känner ett stort misslyckande. Även fast att omplaceringen inneburit mer än vad jag hade förväntat mig, så har han många fina egenskaper också. 
Jag vet inte om en kemisk kastrering kanske skulle hjälpa lite på traven när det kommer till Omplaceringens utmanande beetende vid resursförsvar gentemot min andra hund? 

Jag är livrädd att resursförsvaret ska gå över till en ren och skär osämja mellan hundarna och att dom tillslut inte kan leva med varandra. Där går absolut min gräns och vid det laget kommer omplaceringen ryka. 

Jag vet inte hur jag ska tänka, ena stunden känns allt hopplöst och andra stunden ser jag lösning på allt. Någon som kanske ha några goda råd att ge?