För ca 1½ vecka, onsdag 5/10, så miste jag min lille phaléne hane på ca åtta år. Han skulle fyllt åtta år nu på fredag 21/10.

Han hade bott hos mig i ca 4½ år.

Jag har väldigt svårt för att förstå att jag även mist denna hund då han var den tredje hunden jag mist på 15 mån.
Jag har ångest, panik och skuldkänslor över att jag känner att jag inte hjälpte honom tillräckligt.
Det började med att vi på måndag 3/10 hade tid hos en privatpraktiserande veterinär för tandstensborttagning. Vi har även tidigare varit hos denna veterinär och allting har gått bra trots att han bara sederar djurena och tar tandstenen/plack med en tandstensskrapa.
Men tyvärr så gick det inte så bra denna gången.
På tisdag 4/10 på kvällen började det med att hunden fick kräkningar och diarre som sedan fortsatte under natten. På onsdag 5/10 övergick diarren till att det kom rent blod(ljust blod.)Ringde djursjukhuset här i stan och rådfrågade. Tjejen som svarade sa att bara för att det är rent blod behöver det inte betyda att det är livshotande. I samrådan med henne så avvaktade jag och gav hunden vätskeersättning och välling. Jag tycket hunden blev lite piggare och kräkningar och blod upphörde mitt på dagen. Hunden låg hela dagen och sov i sin bädd. Vaknade till lite mitt på dagen och kom upp av sig själv då jag samma dag fick hemlevererat några paket. I samband när paketbudet knackade på dörren så kom denna hunden och mina andra två vuxna och reagerade på att det knackade på dörren och dom trodde att det kom någon på besök. Jag svarade automatiskt till hundarna att det var bara mina paket som kom. Hanen som då var "sjuk" gick då in och lade sig in sin bädd och låg då där och tittade på mig när jag packade upp mina paket. Sen efter en stund lade han sig för att sova och han somnade så skönt och såg så stilla och rofylld ut. Vad skönt att du äntligen får sova och komma till ro tänkte jag. Kanske du kan få lite energi och piggna på dig om du får sova en stund. Jag lät honom då få ligga ifred och sova och gick därifrån.
Det som sedan hände var att jag fick ett sms från en kompis som skulle komma förbi och lämna en sak och när jag kollade telefonen som låg i sovrummet så fick jag bara en känsla att jag måste kolla till hunden. Lyfter upp hans huvud och känner bara hur lealös han här. Får ju jättepanik och lyfter upp hunden i famnen. Hela hunden är som en trasdocka. Jag fick ju skyndat mig ner till parkeringen där jag skulle möta kompisen, hon kommer efter en kort stund vi åker i ilfart till veterinären där dom tar emot honom och springer in på akuten med honom. Jag fick under denna tiden vänta på ett rum tillsammans med min bror jag ringt efter. Efter ca 20-25 min kommer akutveterinären och det första hon säger det är att han mår inte alls bra. Dom hade lagt honom på syrgas, han hade fått dropp med glukos då blodsockret var lågt, han hade fått antibiotika samt att han hade en undertemp på 35 grader. Samt att den föregående veterinär ej hade tagit bort hans tandsten ej heller dragit ut hans lösa tänder. Han hade även var i sina tandköttsfickor.
Han blev iallafall inskriven men bara en halvtimme efter jag lämnat honom där och åkt hem så ringer veterinären och säger att han inte klarade sig.
Jag har senare fått veta att den veterinär som jag var hos för tänderna använder sömnmedel och morfin när han sederar djuren.
I journalen skriver dom att han hade väldigt dåliga lungor, misstanke om lungödem, aspirationspneumoni, samt misstänker dom neurologiska skador.
Jag har så fruktansvärt dåligt samvet för vad jag ustatte min lille kille för. Men det hade ju gått bra tidigare gånger hos denna veterinär.
Kan han ha fått en reaktion av morfinet, har han fått i sig något i lungorna eftersom dom misstänker bakteriell lunginflammation? Skulle jag uppsökt vård tidigare? Hade det kunnat rädda honom.
Blev långt inlägg men jag mår så fruktansvärt dåligt just nu och behövde få dela det med fler...