Torsdag morgon kunde Ronja inte ställa sig upp. Med lite hjälp av mig så tänkte jag att hon ändå måste ut och göra sitt så vi selade på oss och gick ut. Trapporna var ett helvete men efter en stund var vi ute. Tänkte (kanske dumt) att om hon får röra på sig lite kanske stelheten skulle släppa men tji fick jag. Hon orkade inte ens gå till vår lilla park utan gjorde ifrån sig på trottoaren (Det gör hon i princip aldrig) Så jag väntade hem maken och vi tog ett beslut att ringa veterinären och dom ville vi skulle komma in direkt.
Väl där fick vi såklart vänta men vi var ju inte högst på akuten-listan.
Nåja, Veterinären kom in och kände och klämde.. Ronja kan nästan inte böja benen. Hon sa att det nog var artros... Oj vad det gjorde ont i matte-hjärtat.
Vi har alltid sagt att om Ronja blir så dålig att hon måste medicineras resten av sitt liv så tar vi farväl av henne (Skäll inte på mig) Samma sak vid operation. Jag förstår att detta är en åsikt som inte många delar.
Hon fick en smärtstillande och antibiotika i spruta i natt och nu har jag hämtat ut medicin till henne också. I dag verkar hon lite piggare.. fortfarande lite svårt med gumpen men inte alls som igår.
(Skäll inte på mig, jag är ledsen nog som det är.)