Hej,

Min dotter, 17 år, har valt att köpa en (schäfer) unghund, hane, 2 år, som nu bott med oss i en vecka. (jag=mamma)
Han är go och rar på alla vis men oerhört "ljudaktiv"/reaktiv, och far upp från sin plats så fort någon av oss rör sig i bostaden eller om han skymtar en fågel flyga osv. Han sover inte på nätterna utan är uppe och stör dottern frekvent genom att puffa på henne eller halvlanda i hennes säng. Samma om jag sover i hennes rum. Lampor släcks, vi försöker hitta våra rutiner, och hålla så mkt ljudlöst som möjligt men inget biter.

Ute drar han tok i kopplet, och vi har jobbat hela veckan på att förmå honom stanna och överta ledning med hyfsade resultat. Men han är nästan ständigt på spänn, hör, ser och nosen... den är i backen majoriteten av tiden.

Vi bor i stadsförort, med många andra hundar, och det verkar bo en löpande tik på vårt våningsplan. Han blir oerhört uppjagad över andra hundar och jag som är fysiskt starkare håller in, vänder runt och försöker begränsa hans utfall. Fåglar på marken får nästan samma reaktion. Människor går det bättre med sedan i början på veckan, men små barn i hans höjd verkar han hotas av och vi parerar genom att stanna till och få hans uppmärksamhet samt fortsätta gå därefter. Ibland tillåter vi honom att endast titta medan vi talar lugnt innan vi går. Han känns inte alls aggressiv, endast osäker eller kanske vaktande.

Ingen av oss var beredda på allt detta då föregående ägare bedyrade hans vänliga sinne och kelighet och det kändes fint att träffa honom, om än att han var uppjagad när vi kom.

Han har vuxit upp på landet men vistats en hel del i rastgård, däremellan verkar han ha fått gå på löst i skogen med ägaren. I kombo med att komma hit med oss samt alla dofter med hans okastrerade unghundssinne känns  det nästan som en omöjlighet för någon av oss att orka hålla i tills han blir större/vuxnare. Vi läser, ser videos och samlar info men det blir såklart tufft att nå konsensus i något.

Jag oroas över att dels jag inte ska orka hålla ut med alla korrigeringar som måste göras, alltså från det enkla till det stora, när varje promenad blir en sådan anspänning, och han får inte tillräckligt med motion. Sedan orkar inte dottern med mina korrigeringar av henne också... Ingen av oss vill slita ut oss på att parera hans reaktivitet ständigt och jämnt, och vi tappar livslusten lite när det bara blir en kamp med allting.

Dotterns ambitioner är att utföra mycket olika saker med honom på sikt, och hon aktiverar inne efter förmåga, men sömnbristen hos henne tar ut sin rätt just nu så det blir lite från och till.

Bör vi begränsa lydnadsövningar till bara en eller två när vi är ute? Hålla i? Vad sker då med de andra beteendena under tiden?

Koppel-drag.. oerhört många åsikter i bästa hantering i det, men vi är fullt införstådda med att halsband och en sele vi använde vid transporten båda triggar hans andning negativt och skapar mer av det vi inte vill ha.

Sömnen. Schäfer behöver mycket aktivitet, rörelse, men vi orkar inte själva skapa detta ute som sagt, när allting annat också ska hanteras, och han hellre har nosen i backen. (Men utan sömn blir vi tokiga allihop tror jag.)

Det blev ett långt inlägg, men då det känns som att han redan är så viktig i min dotters liv (och mittt) önskar jag bra tips och råd för hur vi på mest konsekventa vis kan hantera honom så att vi stärker gott och inte skapar nya negativa beteenden i värsta fall, eller befäster redan etablerade negativa sådana.

Det skulle vara hjärtskärande och dåligt också för dotterns självkänsla att liksom ge upp redan. (Tiläggas ska att vi har en katt i hemmet som han inte har träffat heller, vi vågar inte riktigt det än.)

Tack på förhand.