Hej,
För 3,5 vecka sedan så omplacerade jag min hund. Detta var inget hastigt eller lätt beslut. Han var en pomeranian och jag hade honom i över två år(vi bodde ensamma jag och han), men han var en väldigt stressad och reaktiv hund från första dagen jag hämtade hem honom som valp. Efter otaliga veterinärbesök, arbete med flera olika instruktörer/hundpsykologer så insåg jag helt enkelt att den miljö jag lever i(stadsmiljö) innehöll alldeles för mycket stressorer för att jag skulle kunna träna honom och lyckas få honom att må bättre.
Jag mådde otroligt dåligt veckorna innan jag skulle lämna honom och ångesten varje gång han tittade mig i ögonen var väldigt påtaglig. Jag trodde att jag skulle bryta ihop och inte kunna vara ensam efter att ha lämnat honom men jag har reagerat på ett sätt jag inte riktigt väntade mig. Jag vill inte prata om hur jag mår med någon, får panikångest i vissa områden där vi brukade promenera och har helt och hållet tappat allt intresse och motivation för att äta ordentligt, sova, göra bra ifrån mig på jobbet och allt som behövs för att ha ett fungerande liv.
Jag klarar av att umgås med vänner och göra aktiviteter, så länge ingen pratar om hur jag mår eller om min hund, om dom helt enkelt låtsas som ingenting.
Det jobbiga är att jag inte ens kan identifiera mina känslor. Jag känner skuld och skam över att det kunde bli såhär samtidigt som jag känner en enorm sorg varje gång jag är hemma och förväntar mig att han ska komma springandes mot mig. Men min förväntan på reaktion vara att sitta hemma ledsen och behöva stöd från mina vänner och familj. Inte helt och hållet tappa rutiner och undvika personer som försöker trösta mig.
Detta blev ett långt inlägg för jag har väldigt svårt att sätta ord på detta. Men ni andra som gått igenom detta, hur reagerade ni? Känner ni igen något av detta? Hur länge hade ni det i så fall såhär?