Hej, detta kan bli ett långt inlägg men hoppas någon kan hjälpa mig med mina funderingar.

Vi är en familj om 5 personer. 2 vuxna, 3 barn (11,9 samt 4 år). Vi har en taxkille som är 11 månader. Egentligen märkte vi direkt när vi fick hem honom att han kanske var lite för lättstressad för en familj som oss. Han älskar barnen men kan liksom aldrig koppla av. Men i början tänker man ändå att allt kommer bli lugnare. Men saken är att vi hittills inte haft EN endaste dag som känts "lättare" med honom. Hemmet blir "mindre och mindre" i form av att vi måste ta bort mer och mer saker. Stänga för fler och fler rum. Sonen som är 4 har rum på nedervåningen som han ändå måste kunna gå in och ut ur. Vi har satt för en planka dagtid. Nu kan hunden ta sig in ändå men man hinner gå och hämta ur honom innan han tuggat sönder för mkt. Men på natten tar vi bort plankan då 4 åringen gärna kommer till oss. Och hunden KAN inte låta bli att gå in och kissa i hans säng/på hans matta om natten. Alternativt om sonen inte vaknar på natten så hoppar hunden upp och gräver i ansiktet tills han vaknar och gråter och då tar hunden hans plats. Det har blivit så att vi nu stänger in oss i vårt rum med hunden så han sover hos oss och inte kan gå runt. Men det känns inte så kul när man har barn som också behöver en om natten. (Han är rumsren, om ingen dörr öppnas under natten så har han inte ngt behov av att gå upp o kissa).

Jag trodde även tuggandet/bitandet skulle gå över när han bytt mjölktänder. Men han tuggar sönder ALLT. Läser barnen läxor och tappar ett suddgummi sitter han redo under bordet att demolera det. Hör han minsta lekgrej ramla i golvet kommer han springandes som ett spjut och tar det. Han har tuggat sönder glasögon, underkläder, metallbilar, vantar, galonkläder etc. Han tar sakerna och gömmer sig längst in under soffan för då hinner han demolera innan vi hinner peta ut honom alt locka ut honom med godis. Han har även lärt sig att dra ut köksstolarna för att hoppa upp på köksbordet och tugga sönder ljust, ljuststakar etc. Detta beteende har man också trott att det ska bli bättre. Men upplever ingen bättring alls. Tycker snarare han lär sig att bli ännu mer listig.

Jag vet att man om man har en hund som tuggar på allt ska minimiera allt som står framme. Och det har vi gjort. Vår 4 åring leker knappt längre för det blir för jobbigt när hunden är där och bara vill ha sönder saker. Men i nuläget skulle vi isf behöva ta bort allt vi har. Altenrativt ha honom instängd i 1 rum utan ens en hundbädd (eftesrom han tuggar sönder den också).

Nu förstår jag att ni som läser tänker "Oj vilken understimulerad hund, stackarn". Och det är här jag vill ha lite stöd. Vi lägger ganska mkt tid på vår hund. Han är aldrig själv dagtid då jag och sambon turas om att arbeta hemifrån. Den som tar ut honom på morgonen går en runda (inte jättelång på morgonen). Sedan busar han med barnen inann de går till skolan sen är han generellt rätt trött. På lunchen går vi alltid 30-45 minuters promenad, följt av lite sök ute i trädgården eller lite träning (inkallning, gå fint etc). För att han ska få tänka lite. VÄl inne så om han ändå är rastlös brukar jag busa med honom.

Men sen börjar det rastlösa och han går runt runt. Försöker ta sig in i barnens rum. Försöker rymma upp på övervåningen. Välter tvättkorgen. Försöker öppna soporna. Hoppar upp på köksbordet, går runt och skäller i timmar etc. Fast jag känner att han ändå borde ha blivit nöjd. 

Han kan typ bara koppla av när vi sitter i soffan så han kan sova mot oss. 

Min teori - han är lite nervös lagd. Han skulle behöva bo med en äldre hund (sov ngra nätter med andra hundar i somras och då var han helt lugn och följde de andra hundarna tror det var skönt med en vuxen hund för honom att följa eftersom han är nervös och lättstressad). Han blir understimulerad OCH överstimulerad hos oss. (Överstimulerad när barn kommer hem, har med kompisar, kompisar blir hämtade av föräldrar, vi åker till o från träningar så flocken skingras ofta). Han älskar barnen men det blir liksom för mkt.

Han kanske skulle passa bättre hos någon som jagar? Så han får trötta ut sig genom det arbete han är avlad till. (Hans föräldrar jagar dock inte men tänker att han som är lite stressad kanske ändå har mer instinkter i sig). 

Jag är så ledsen men känner liksom att det inte är kul. Han känns inte som en familjemedlem när vi hela tiden måste hålla honom "ifrån" oss genom att skärma av rum etc. Han hade gärna fått sova med barnen och det är vad de drömmer om. Men när vi försökt att låta honom gå "fritt" då har han tom kissat på dotterns kudde medan hon sover där.. Och går runt och står och skäller på nätterna etc. 

Summan är ju typ att jag tror att han kanske är lite för stressad för att bo med oss. Det gör ont. För han har fina egenskaper, väldigt fina och är en rolig hund att träna/busa med. Men jag vet inte hur jag ska göra längre. Vi kan aldrig slappna av och som sagt vi kan knappt gå runt i huset för att vi måste stänga för överallt. 

Eftersom detta med att kissa på barnens saker började tidigt så gjorde vi en kemisk kastrering. Det funkade lite och han kissade lite mindre. Men nu när den börjar gå ut märker vi att han även blev en väldigt mkt mer nervös hund av kastreringen. Så vi vet inte om vi ska sätta in ett nytt chip elller om vi ska avvakta. 

Finns några råd att ge till en uppgiven hundmamma som mig? Jag vill verkligen att han ska få leva sitt bästa liv. Och kan vi inte ge det hos oss så får det vara så även om det är tungt. Men ända sen februari har jag hela tiden väntat på att det ska vända.. Men det verkar inte ske!