Hej!

jag adopterade en 10-årig omplaceringshund för ca en månad sedan, min första hund som vuxen. Det är en på många sätt enkel hund och det har gått väldigt smidigt. Han har inga större problembeteenden (förutom att vi har börjat ensamhetsträna honom) och de som träffat honom tycker att han är en så trevlig hund.

men det är något med honom som inte går att sätta fingret på. Han verkar älska att träffa nya människor, är nyfiken och otroligt matglad och det sistnämnda verkar vara enda sättet att få hans uppmärksamhet. Men det är som att det inte riktigt går att komma honom närmre inpå. Han verkar tycka att det är roligare att krypa upp och gosa med besökare i soffan än med oss. Vi försöker göra roliga saker tillsammans, har aldrig bestraffat honom och gosar när han väl söker oss. Jag beskrev mina känslor kring bristen på bonding för min sambo som höll med mig i min beskrivning. Vi sköter honom, omplacering igen är såklart inte ett alternativ, men det känns tråkigt att ha skaffat en ganska egensinnig katt när det var en lojal hund vi önskade :( Kan det bli bättre med tiden? Spelar det in att han är en tidigare gatuhund (dock bott hos människor senaste fyra åren)?