Ja, du har så rätt. Du påminner om min dotter som också tror att hon vet vad jag behöver...Läst böcker hela livet, sjungit i kör. Har "egna" koltrastar, två duvpar, blåmesar som får mat dagligen. Umgås med de jag känner att jag vill kunna diskutera, bara "babbla" med...Tror inte jag kan kallas asocial.
Men det är viss skillnad på alla oss, ålder spelar allt större roll än vad jag trott. Har aldrig haft någon plan för ålderdomen så det blev en chock...det var mer komplicerat än jag kunde ana...
Använder numera detta forum till att skriva av mig, det vet ju de som varit här länge. Skriver utan att reflektera många gånger, får inte större mothugg. Skulle kanske skrivit mina funderingar på Klotterplank men ofta har jag haft hundrelaterat när jag börjat...
Jag blev så varm, lycklig när jag varit inblandad i en tråd (kattefterlysningar) och man fick åtminstone börja nysta kring ev ägare, katt kom i allafall in i värme efter att ha varit på vift sedan tidig höst. Blivit sporadiskt matad men ingen som egentligen tagit tag i saken. Men en kvinna började fråga, be om hjälp.....Katten satt på hennes fönsterbleck och stirrade in i hennes lägenhet....Är själv i grunden en "katt-typ" och tycker att alla djur har ett berättigande trots att vi människor har makten över dem och olika syn på deras värde.
Så jag kanske överraskar både dig och min dotter med att bli volontär på katthemmet här i närheten. Jag blev dock väldigt skrämd av att min hund fick någon typ av hudflik, tumör i höstas och undrade vem av oss skulle dö först. Sedan att banta ett husdjur har tagit på krafterna/känslorna. Aldrig en morot. Övervikt, artros....Skulle jag vara den som gjorde hund som anses som gammal frisk nu till en hund som inte skulle orka gå. Ser ju, som jag skrivit här, de gamla hundarna som vi umgåtts med i många år, hur de också åldras med olika krämpor och varierande vård från ägare. Har svårt att acceptera att jag faktiskt bantar min hund...
Livet är ändå en komplicerad historia. Tack Annelie!