Jag och min sambo har äntligen hamnat i ett läge där vårt liv tillåter hundägande igen. Vi har tittat på raser och landat i att vi bägge vill ha en grand danois, sambon gillar dem och jag har drömt om en sedan jag var barn. 

Vi är båda uppväxta med hundar och har ägt hund tillsammans innan. Motion, träning och hantering bekymrar oss inte men vi funderar lite på hälsoaspekten hos rasen. 

Ni som har grandisar, hur svårt är det att hålla dem friska? Vi har läst på och är på det klara att de ej ska motioneras första året utan rastas och "hänga med" i vardagen. Därefter sakta öka längden på promenader och svårighet på terräng. 

Men, magomvridning? Bra foder(magnussons ska vara bra har jag förstått?), inget vatten 1 tim före och efter motion/måltid och inte för stora mängder mat/vatten åt gången. Kan man vara hyfsat säker på att undvika magomvridning då? 
Vårt googlande ger blandade bilder. Antingen personer som minsann aldrig hört talas om någon grandis som faktiskt drabbats, inte ens uppfödare som haft rasen 20+ år. Eller de som menar på att det drabbar så gott som varenda individ inom rasen och det räcker minsann med några torra foderkulor så är det kört. 
Sanningen brukar ju ligga mellan extremerna tänker jag. 

Så med ett bra torrfoder(kanske komplementerat med färskfoder?), inte motionera precis innan/efter samt tänka på att plocka bort vattenskålen innan - kan man känna sig relativt säker då?

Givetvis har vi råd att ta våra djur till veterinären men helst vill man ju slippa både för plånbokens och djurens skull. Risken med magomvridning hos grandisarna är vad jag förstår också att chocken av smärtan kan bli för mycket för deras hjärta och man inte får hem sin hund nåt mer...