Man vill ju inte tänka tanken. Och särskilt inte för en hund som inte är mer än sju år. Jag vet det alldeles för väl, där tog det slut för min som också utvecklade seriös smärta sista månaderna. Det skär i mig fortfarande men en hund som skriker av smärta, inte kan leva ett liv den förtjänar och behöver, och i bästa fall blir zombiefierad på medicin - nej...
Det låter som ni gjort allt ni kan och bör, och mycket mer därtill. Fråga er själva vad ni ser som en "bra dag" eller "bra period" just nu. Är det verkligen bra? Jag lyckades själv komma till en punkt där jag kände "Åh vad bra han kan ju gå runt kvarteret", för att sen inse att det är ju fan låååångt från bra.
En gammal hund som är lite stel och segare på morgonen är en sak. Kanske lite krämpor sådär, det tycker jag de kan fu ka på en tid åtminstone som äldre om det är på en tillräckligt låg nivå. Men en icke-seniorhund med kroniska, seriösa smärtproblem? För mig är det nog så att det måste vara slut då. Sen att det går emot ens instinkter och önskan, det är en annan sak..