Jag tänker också att min första reaktion är "oj, konstigt". Samtidigt har jag en vän som är fullt frisk, vältränad och aktiv, som bröt ena smalbenet nere vid foten när hon ramlade ner från 1,5 meters höjd kanske i ett hinderbanelopp. Vi och hundar är ju trots alltid alla kött och blod..

Till TS: Såklart väldigt förståeligt med din oro. Men försök intala dig själv att du bara gör det du kan göra, du kan inte kontrollera allt. Det lär vara omöjligt att få en valp att vara precis så lugn, röra sig precis så lite som vore helt perfekt ideal. Du gör massvis redan för valpen. 

Snuffelmatta, fryst kong, godissök på gräsmatta. Lydnadsövningar, stadga (omvänd lockning mm). Sen om valpen nu är opererad och kan och ska stödja på benet så är det väl på läkningsväg? Torde kunna göra ont, men hundar är ju trots allt rätt tuffa med smärta. Och ett brutet ben som läkt är ju minst lika starkt som ett obrutet, vad jag alltid hört.

I övrigt måste du nog successivt börja försöka tänka bort detta och leva som ni gjorde före. Allt detta med burvila blir förstås jobbigt, men ännu jobbigare är att gå runt och känna att valpen är som en tickande bomb som kan gå sönder när som helst. Se till att det blir roliga stunder också :)