Mmm, de är alla individer... Det är ju trist om han lär sig springa hem om han "tappar" dig, för det kan bli farligt. Men jag tror det inte är helt ovanligt att hundar glömmer bort att använda näsan när de blir lite upprörda. Min springer hade en variant när hon inte såg mig, hon sprang och letade (med synen) lite på måfå de närmsta metrarna, sedan satte hon sig ned och gnällde och väntade på att bli hittad... Och min grannes clumber var ännu värre, om hon kom utom synhåll (kunde räcka med att hon följt ett spår några meter eller stannat och nosat på något) så lade hon sig bara ned och väntade till någon hämtade henne. Så henne fick man ha örnkoll på...

Ja, men jämfört med vad jag trodde, att "nu har han lärt sig att vara självständig och att det inte är farligt att springa ifrån matte och nosa runt på egen hand" så var det en positiv överraskning att han sprang hem och riktigt ylgrät.

Jag ska gömma mig "tydligare" nästa gång, samt ropa på honom om han verkar tappa besinningen och springa hem.
Han verkar dessutom ha dålig stereokoll på öronen, han tittar lite hur som helst om man ropar på honom, idag så han mig inte när jag kom och ropade, förrän jag började vifta med armarna.
Om det inte förbättras kanske jag bör misstänka hörselnedsättning på ena örat.
Den gamla hunden har börjat bli sådan på gamla da'r (inte veta varifrån man ropar).

Min första hund, en röd setter, brukade titta från sida till sida i några minuter, sedan börja gråta.
Min andra hund, den som är 12 nu (rödvit irländare) har järnkoll på oss och hur man använder näsan.
Hon tappar aldrig bort oss, trots att hon kan vara lite väl långt bort ibland kan man tycka.
Men har aldrig kommit bort och/eller blivit förvirrad.

Jag blev i alla fall överlycklig över att Astor idag inte visade sig ha rymt och "lärt sig" att bli en självständig rymmare, utan övergav harjakten direkt och sedan ville åt oss.

Min förra irl setter, Bamse reagerade ungefär som din hund gjorde. Han kunde sticka långt och helt försvinna för att långt om senare komma hem i stället för att söka upp mig. Han var mycket självständig. Eros däremot han sticker inte långt utan har alltid kontakt. Dessutom bryr han sig inte om vare sig harar, rådjur eller annat vilt....Han är definitivt ingen fågelhund........De båda settrarna är släkt med varandra på mödrarnas sida och liknar varandra utseendemässigt men där slutar likheten....

Hundar följer bakspår;
Ylandet beror på att den inte nådde stoppunkten;
Att han blev "glad" berodde på att den underkastade sig då ni närmade er;

Man skall aldrig lämna platsen för försvinnandet utan att lämna ett klädesplagg eller dylikt; mången hund har blivit förvildad just därför, även hemmakring.

Jag vet inte om ylandet var för det.
Han sprang ju direkt hem och ylade, han vimsade inte runt.

Han var inte omkring i skogen och snokade, utan jagade alltså haren i max 20 sekunder, vände sedan och sprang raka vägen hem (efter att ha tagit en snabb lov runt där vi stod.
Vi hade gömt oss 10 meter in i skogen från stigen där vi gick då han stack.

Eftersom jag är en pessimist så målade jag upp skräckscenario i huvudet, att han skulle ha skitit i allt utom jakt och ha stuckit på egen flertimmars jaktrunda, vilket alltså inte var fallet.
Jag är duktig på att måla upp skräckscenarier i allting i mitt liv nu för tiden, "måla fan på väggen" "ta ut händelserna (de negativa) i förskott".
Det positiva med det är ju i alla fall att det mesta visar sig bättre än man tänkt sig.

Hela händelseförloppet från hare till återförening tog 15 min max.

Hans glädje uppfattade jag som att han var lättad över att hans utsatta situation löstes, och att han med sina svansviftningar och slick ville visa att han inte var "ute efter något hotande/farligt/o.s.v." (kommer inte på något bättre uttryck just nu) eller ok underkastelse men hela kontakttagandet (med viftanden, slick och allt) är nog mer komplicerat än bara underkastelse (tror jag).

Jag uppfattar hunden som kontaktsökande och inte särskilt "jaktsjälvständig" så fort han kommer ur synhåll (vilket väl är rätt normalt för en setter).
Jag vet inte hur det utvecklar sig, eftersom han varit hos oss i 1,5 månader nu, kanske blir han säkrare här (och vågar göra mer "hyss") eller så blir han bara bättre (han är väl i sin "värsta ålder" eller vad man ska kalla det).

Jag har inte hört om ylanden för att en hund inte når stoppunkten (säger inte att det inte existerar, bara att jag inte hört om det). Varför skulle den yla för det? Frustration?
Jag tänker mig att min hund idag ylade kontaktsökande, han även skällde och krafsade på dörren, vände sig mot skogen och ylade. När jag såg honom hemma, ropade jag hans namn, då ylade han genast mot skogen och tittade vädigt alert (det var detta jag skrev om i ett annat inlägg i samma ämne, då han inte verkade se var jag ropade från).

En frisk sund hund söker alltid bakspår till lyan om den är inom räckhåll och den "missar" "inte hittar" sin flock/familj (jag har lite svårt för detta med flock). Problem med bortsprugna hundar är att de tappar spår, eller helt enkelt genetsikt tycker det är dags att lämna.

Den nådde inte sin stoppunkt, för den var "säker" på att den skulle nå skydd i lyan och då detta inte blebv möjligt så upplåter den läten för att den upplever sig som utstött. Det är detta som går igen i fjäsket då ni uppenbarar er, den är rädd för betraffningen/igoreringen skall fortsätta, men den förstår inte varför. Att han varit på jakt, har han inget minne av.

När du ropar på din hund, så startar en ny process hos din hund och den skall nog inte blandas ihop med den tidigare.

Man kanske skall tänka bort ord som "glädje"; "lättd" "frustration" i tänkandet kring hund.

Ha tålamod och låt hunden vara lös, men lämna inte platsen för försvinnandet.

Citerar och kommenterar:

Karelen skrev:
En frisk sund hund söker alltid bakspår till lyan om den är inom räckhåll och den "missar" "inte hittar" sin flock/familj (jag har lite svårt för detta med flock). Problem med bortsprugna hundar är att de tappar spår /.../

Jag:
Ok, då fattar jag vad du menar med bakspår (ser inte mitt ursprungliga mess nu, så ursäkta om jag blir yxskaft nu).
Jag tyckte att han gav upp fort och stack hem, jag har gömt mig för honom många gånger, och han brukar leta längre stund (fast inte så metodiskt enligt vad jag tycker).
Kanske var han uppsnurrad/uppvarvad av det som hänt innan, och kunde inte samla sig för bättre än att springa hem.

Karelen skrev:
Den nådde inte sin stoppunkt, för den var "säker" på att den skulle nå skydd i lyan och då detta inte blebv möjligt så upplåter den läten för att den upplever sig som utstött.

Jag:
Utstött?
Jag menar inte att du har något fel nu, men jag vet inte på vilket sätt du menar.
Utstött ur familjen/gruppen där den var för tillfället, eller som vi stängt honom ute ur lyan?

Karelen skrev:
Det är detta som går igen i fjäsket då ni uppenbarar er, den är rädd för betraffningen/igoreringen skall fortsätta, men den förstår inte varför. Att han varit på jakt, har han inget minne av.

Jag:
Är du säker på att han upplever situationen som att VI stött ut/straffat/ignorerat honom, och inte som så att han själv vimsat bort sig (jag är medveten om att vi inte var kvar på EXAKT samma plats där vi skildes åt, så jag säger inte nu helelr att du har fel, men jag är MYCKET intresserad av dessa resonemang).

Jag tror fortfarande att han fjäsk kan vara en del i hans "lättnad" och att han måste fjäska för att inte verka väldigt störig och oartig som hoppar och kastar sig för nå vårt ansikte.

Karelen skrev:
När du ropar på din hund, så startar en ny process hos din hund och den skall nog inte blandas ihop med den tidigare.

Jag:
Här hänger jag inte med.
Han kom bort, sprang hem, jag hörde yl, jag ropade, varpå han ylade och jag såg att han även alert tittade och sökte efter oss med blicken (jag såg honom innan han såg mig).

Karelen skrev:
Man kanske skall tänka bort ord som "glädje"; "lättd" "frustration" i tänkandet kring hund.

Jag:
Det är jag inte säker på.
Det beror helt på vad för värderingar och olika fantasifyllda känsloladdade beskrivningar man ger i orden.
Själv har jag inte samma tankar och värderingar kring olika känslobegrepp som många andra har, ens när det gäller mig själv och min art.
(Min erfarenhet säger mig att folk tror en väldigt massa om mig om jag säger mig vara frustrerad eller lättad - man bygger på en hel liten historia...)

Karelen skrev:
Ha tålamod och låt hunden vara lös, men lämna inte platsen för försvinnandet.

Jag:
Tror du att jag borde ha stannat i skogen och försökt vänta ut honom att komma tillbaka från hemmet?
Om så, hur länge bör/ska/kan man vänta (speciellt om man hör hunden yla hemifrån), ska man ropa efter hunden eller bara vänta? Vad har du för tankar om det?
Han har inga vägar att korsa på väg till oss (det är egen skog i anslutning till tomten) men innan jag hörde honom yla så visste jag ju inte om han bara stuckit, var på vägen, fått jaktfnatt eller vad som hänt.

Observera att jag inte ifrågasätter eller avser att skriva menande (då skriver jag det rakt ut, inte i form av subtiliteter).
Jag är verkligen intresserad av detta resonemang och uppskattar att du svarat.

Återkommer efter lunch

Nu var det så mycket tjafs om Will to pls, jag återkommer imorgon. För det är mycket intressant detta.

Det är naturligt för en hund att i första hand söka det färska; dels markbundet och dels luftburet; Men missar hunden detta, vilket ofta beror på oträning, så går den nästan alltid på det kallaste spåret; det finns någon form av inbyggd egenskap som säger: Jag går tillbaka till backupen; Denna egenskap hos hunden är både på gott och ont. Gott om det är fördelaktiga spårförutsättningar för då hittar den alltid tillbaka, ont då förutsättningar inte finns och då "vägen hem" korsas av något som tickar igång hunden; löptik t ex.

En hund är endera accepterad av flocken/familjen (eller vilken filosofi man ser hund utifrån) eller inte. All avskiljning sett ur hundens perspektiv är sorgesam. Hunden uppfattar en utestängning från lyan som katastrofal, därav beteendet. Detta skall inte blandas ihop med att man lämnar hunden i "lyan" eller att man lämnar hunden i samband med att den genomför en uppgift. En hund som stöts ut, går in i en nedstämdhet och enda vägen ur för hunden är att fjäska sig tillbaka, och det gör den. Hunden minns inget av sin utflykt, aldrig. Avreagens hos en hund är alltid typ; skakningar, gäspningar; sträckningar; kissningar etc dvs metodiska och upprepningsbara mönster
Mången är den hundägare som blivit av med sin hund för att man inte förstått hundens rörelsemönster. Lämna alltid kvar någonting vid utgångsplatsen så stannar hunden där, och/eller tar upp färskt spår därifrån, missar den då går den bakspår tillbaka; man ger hunden en chans till "färskare" miljö. När man gömmer sig för en valp, så upplever inte valpen detta som en ångest; den stannar upp, saknar "flocken" går bakspår hittar och fjäskar; Ger man då beröm, så har man befäst hos hunden att det är rätt metod att gå bakspår, men man har inte lärt hunden inkallning.

Man skall alltid som jag skrev lämna något plagg innan man själv lämnar; Har man en hund, är det bra om man lär den att det inte är hans uppgift att hantera löptikar, blodspår efter skadat etc. då ökar sannolikhet väldigt mycket för att en "bortsprungen" hund återkommer.
En annan spännande fråga är, när upphör hunden att vara bortsprungen sett i hundens perspektiv; Det går för vissa individer väldigt fort. Om/när hunden har "kommit loss" från bakspår och naturliga rörelsescheman som flocken har, så drar den; Den går inte omkring och lägntar efter oss, inte en sekund; den söker nya möjligheter till mat och fortplantning, det är allt. Många tror att deras bortsprungna hundar sitter på en stubbe och sörjer, så är det inte.