Hej igen.
Jag hänger med i spårresonemanget. Låter logiskt och stämmer med mina hundar och tankar.
Idag igen försökte han springa hem när han missade mig, men jag har gömt mig "tydligare" nu, och har koll på honom så att jag kan ropa om han missar.

Jag gömmer mig inte för att träna inkallning, utan för att få honom att förstå att man inte kan gå i sin egen värld utan måste ha koll på gruppen man är med.
Däremot går det att kombinera om man gömmer sig och sedan ropar in hunden. Då måste han ju leta för att kunna komma.

Men det här med att avskiljas.
Den måste ju ändå inse skillnaden på att tvingas avskiljas eller veta att den kan göra något åt det (genom att hålla koll t.ex.).
Likaså blir det ju annorlunda om en hund väljer att ta en tur till grannens gödselstad, eller att den kan ta turer för att den vet att gruppen är hemma eller att den kan ta sig till tryggheten.

Kan inte fjäsket komma sig av att den vet att den gjort något den inte borde?
Menar inte på förmänskligande komplicerat sätt, utan mer som att min gamla hund fjäskade och hade sig då hon råkade bita mig när hon slogs med en annan hund. Jag reagerade inte över huvud taget med ilska, utstötning eller ignorans, men gav uttryck för smärta.
Antingen att hon visste att hon gjorde något man inte bör göra eller att hon tyckte att hon genom fjäsket kanske kunde återställa läget till det normala.

Det du skrev om en valp som man lär gå bakspår, om man kliver åt sidan och gömmer sig (tillräckligt enkel att hitta och inte så svårt som jag tydligen gjorde) så lär den väl sig att gå bakspår tills den hittar var man stuckit av? Inte bara bakspår?

Att inte hunden ska hantera löptikar, blodspår o.s.v. kan jag hålla med om till viss del, men mest då det gäller att avgöra vad man ska göra åt spåren.
Jag ska ju kunna be hunden att spåra/söka eller annat, utan att den ska tycka att den har uppgiften att avgöra vad som ska göras med ett spår.
Men det kanske var så du menade?

Någon hund som slutat vara bortsprungen sett ur sitt eget perspektiv har jag inte själv haft - än, men läst om folk som berättat om hur fort deras hund blev "förvildad" alternativt motsatsen, hur ovanligt länge den var borta utan att bli "förvildad".
Min gamla (nu levande) hund "rymde" en hel del innan jag började jaktersätta henne (och sluta med ovillkorlighet och oavbruten styrning) men letade snabbt reda på oss så fort hon var nöjd (hon är suverän på att hitta rätt, springer aldrig och letar och har aldrig gjort, fast börjar bli gammal och sämre på allt nu, idag hade hon faktiskt lite svårt att hitta mig såg jag).
En gång var det en person som tog med sig hunden hem, varpå hon var borta hela natten.
Jag var omåttligt orolig förstås, visste inte att hon varit utanför dörren med blivit inplockad till grannen (bodde i hyresområde då).
När vi sågs var hon lika knuten till oss som vanligt. Hon fjäskade inte alls, fast det gjorde hon aldrig i någon situation. Hon höll sig dock till oss mycket tätare den närmaste tiden efter.
Jag har upplevt henne som väldigt knuten till sin grupp/flock/familj fast samtidigt självständig och med vad man skulle kunna översätta till "jag vill ha en social grupp men arbetar helst ensam - acceptera" eller något åt det hållet.