Diskutera, läs
Hundforum
Chat
Medlemmar
Hundar
Bloggar
Medlemsbilder
Medlemsfilmer
Jag & mina vänner
Händelser
Statusförändringar
Mina händelser
Min profil
Mina vänner
Mina meddelanden
Annat i Rastplatsen
Hundkalender
Mina tjänster
Hjälp

Antal online:
( gäster)
 
12 januari 2007 av z_HotRag i övriga hundfrågor (11 svar)
Hundepisod från teoretikern
Var ute med min 10-månaders setterhane i skogen idag.

Han fick syn på sin första hare, som sprang upp mitt framför nosen på honom, varpå han (naturligtvis) satte av efter den i full fart.

Jag funderade på om jag skulle skrika ett verkningslöst nej (som troligtvis skulle bli en del i att träna in hur lite "nej" betyder) eller om jag skulle springa efter och skrika nej och försöka få tag på honom, eller lita på att han som den setter han är, kommer tillbaka strax.

Jag valde det sista, han är inte så självständig, och håller mer kontakt än min gamla setter någonsin gjort.

Så jag gick upp på en kulle och gömde mig. Det gick 20 sekunder (från att haren hade skuttat iväg) tills Astor störtande kommer tillbaks och letar efter oss. Trodde jag - eller?

Han tog en lov där vi stod sist han såg oss, sedan en lov ut i skogskanten, ca 10 meter från stigen - sedan var han bara borta.

Jag tänkte att det här var det värsta som kunde hända, nu har han lärt sig att när matte är borta, så får man klara sig själv, och det går jättebra.

Jag stannade en stund för att se vad som hände - ingenting.

Gick åt det håll jag tror att han försvann, ingen Astor.
Hörde ylanden plötsligt, och jag och min man valde att undersöka om det var Astor.
Min man föreslog att jag skulle se om han sprungit hem, men jag var så säker på att han lärt sig att han inte "behöver oss" och att han strövade runt och jagade något, men gav mig hemåt.

Halvvägs ser jag stora djupa tasspår i riktning hemåt, och blir rätt övertygad om att han i alla fall sprungit hemåt.
Jag hör hysteriska ylanden och börjar springa hemåt.
På trappan står Astor och ylar helt ifrån sig, och när han fick syn på mig blev han som tokigt glad, betedde sig som en hoppetihoppande överglad valp.

Jag fattar inte (eller jo, kanske egentligen) hur han med sin fantastiska näsa kunde bli så blockerad av alltihop (haren och vi som var borta) att han missade oss och sprang hem!

Nu funderar jag på om han fick sig en läxa.
Mina gamla erfarenheter säger mig att hundar fungerar totalt olika, min första hund blev osäker och höll reda på mig bättre om jag gömde mig, den andra lärde sig att man kan ju klara sig på egen hand trots att matte försvunnit.
Min första hund kunde man banna om hon "rymde" och kom tillbaka, hon fattade "kedjan", den andra kopplade bara beröm och bannor till sista sekunden i kedjan.
Den första hunden kunde man "jaga efter" och få stopp på, den andra "rymde" bara mer av samma metod, och mindre om man gjorde tvärtom (vilket den första förstås rymde mer av). Med "rymma" menar jag nu inte rymma i timtal hur långt som helst, jag inkluderar ganska mycket i begreppet "rymma" - t.x. inte lyssna när man säger nej till att de inte får springa till grannens gödselstack.

Teoretiskt snack om hur hundar kan reagera, tänka och fungera är en sak, men sedan ska man avgöra hur just den hund man har, fungerar i just det tillfället man befinner sig i.
Och jag är som vanligt långt mer teoretisk än snabbanalyserande i realtid...

Som medlem kan du här läsa lite kort info om z_HotRag och gå vidare till medlemsprofilen.
Svara på detta inlägg
Sida 2 av 2
12

z_HotRag
Medlem 2005-07-26
#11 16 januari 2007 av z_HotRag Re: Hundepisod från teoretikern
Hej igen.
Jag hänger med i spårresonemanget. Låter logiskt och stämmer med mina hundar och tankar.
Idag igen försökte han springa hem när han missade mig, men jag har gömt mig "tydligare" nu, och har koll på honom så att jag kan ropa om han missar.

Jag gömmer mig inte för att träna inkallning, utan för att få honom att förstå att man inte kan gå i sin egen värld utan måste ha koll på gruppen man är med.
Däremot går det att kombinera om man gömmer sig och sedan ropar in hunden. Då måste han ju leta för att kunna komma.

Men det här med att avskiljas.
Den måste ju ändå inse skillnaden på att tvingas avskiljas eller veta att den kan göra något åt det (genom att hålla koll t.ex.).
Likaså blir det ju annorlunda om en hund väljer att ta en tur till grannens gödselstad, eller att den kan ta turer för att den vet att gruppen är hemma eller att den kan ta sig till tryggheten.

Kan inte fjäsket komma sig av att den vet att den gjort något den inte borde?
Menar inte på förmänskligande komplicerat sätt, utan mer som att min gamla hund fjäskade och hade sig då hon råkade bita mig när hon slogs med en annan hund. Jag reagerade inte över huvud taget med ilska, utstötning eller ignorans, men gav uttryck för smärta.
Antingen att hon visste att hon gjorde något man inte bör göra eller att hon tyckte att hon genom fjäsket kanske kunde återställa läget till det normala.

Det du skrev om en valp som man lär gå bakspår, om man kliver åt sidan och gömmer sig (tillräckligt enkel att hitta och inte så svårt som jag tydligen gjorde) så lär den väl sig att gå bakspår tills den hittar var man stuckit av? Inte bara bakspår?

Att inte hunden ska hantera löptikar, blodspår o.s.v. kan jag hålla med om till viss del, men mest då det gäller att avgöra vad man ska göra åt spåren.
Jag ska ju kunna be hunden att spåra/söka eller annat, utan att den ska tycka att den har uppgiften att avgöra vad som ska göras med ett spår.
Men det kanske var så du menade?

Någon hund som slutat vara bortsprungen sett ur sitt eget perspektiv har jag inte själv haft - än, men läst om folk som berättat om hur fort deras hund blev "förvildad" alternativt motsatsen, hur ovanligt länge den var borta utan att bli "förvildad".
Min gamla (nu levande) hund "rymde" en hel del innan jag började jaktersätta henne (och sluta med ovillkorlighet och oavbruten styrning) men letade snabbt reda på oss så fort hon var nöjd (hon är suverän på att hitta rätt, springer aldrig och letar och har aldrig gjort, fast börjar bli gammal och sämre på allt nu, idag hade hon faktiskt lite svårt att hitta mig såg jag).
En gång var det en person som tog med sig hunden hem, varpå hon var borta hela natten.
Jag var omåttligt orolig förstås, visste inte att hon varit utanför dörren med blivit inplockad till grannen (bodde i hyresområde då).
När vi sågs var hon lika knuten till oss som vanligt. Hon fjäskade inte alls, fast det gjorde hon aldrig i någon situation. Hon höll sig dock till oss mycket tätare den närmaste tiden efter.
Jag har upplevt henne som väldigt knuten till sin grupp/flock/familj fast samtidigt självständig och med vad man skulle kunna översätta till "jag vill ha en social grupp men arbetar helst ensam - acceptera" eller något åt det hållet.
Svara på detta inlägg
Sida 2 av 2
12
 

NÅGRA AV VÅRA TJÄNSTER

Hundannonser Kennelsida Verksamhetssida Info om tjänster

VOVVE.NET

Om Vovve.net Kontakta oss Annonsera på Vovve.net Varumärket "Vovve"

FÖLJ VOVVE PÅ FACEBOOK

FÖLJ VOVVE ÄVEN PÅ ...

Vovve.net

TIPSA VOVVE

Något som är fel på sidan ovan?
Tryck här för att rapportera fel eller tipsa Vovve.

VOVVES NYHETSBREV

 
Populära raser idag:   Schäfer | Rottweiler | Dobermann | Jack Russell Terrier | Amerikansk Cocker Spaniel | Chihuahua | Belgisk Vallhund
© 1998-2022 Enfinia AB