vet nog inte mer om grönlands hund än dig men min första tanke var att dom eventuellt kan vara lite långsammare än dina AH så kanske kan bli lite oreda i spannet...Sen tycker jag att dom är lite hårdare i temperamentet...

De verkar vara rätt skarpa och mycket ursprungliga, även för att vara polarhundar. De jag vet om som har såna kan inte släppa ihop hundarna hur som helst, en har 4 hundar men kör dem oftast bara 2 och 2 och en del kör med stång som mittsektion för att de inte ska kunna vända sig bakåt osv. Dock tror jag att de har "lugnare" linjer i Norge som är lite mildare (men används till att arbeta förstås), liksom det verkar vara i lite andra raser också. Så skulle jag ha en sån skulle jag vända mig västerut!

Jepp, att de är långsammare är nog ingen tvekan.
Har också hört att de kan vara skarpa eller hårda eller hur man ska uttrycka sig.

Grönlandshunden är en synnerligen självständig, hårdför och vital.

Hundrasen har uteslutande används som draghund och om vintern hålls den med just så mycket mat den behöver för att arbeta och överleva.

Om sommaren fick den i naturligt tillstånd, försörja sig själv. Genom detta hårda liv är det naturligtvis att endast de livskraftigaste och starkaste individerna överlevde & reproducerade sig.

Förädlingen till den hund vi har idag har huvudsakligen gjorts i Norge & USA.

http://vovve.net/Rastplatsen/display_message.asp?mid=5400523

I mångt och mycket tycker jag att grönisar är rätt lika Alaskan Malamuter i sättet, till viss del även samojeder. Däremot tycker jag att siberina huskysar skiljer sig i sättet gentemot de övriga polara raserna. En grönlandshund är som en samojed fast ungefär 100 gånger mer på alla sätt och vis. En glad grönis är jättejätteglad och hoppar och skall kramas och pussas mest av alla. En sur grönis är jättesur. Men främst anser jag att det beror på att grönisar visar väldigt tydligt vad de menar. Medan min samojed bara skrynklar på läppen när hon är sur så visar en grönis hela garnityret. Men mot människor är de flesta grönisar jättemysiga och älskar sina människor. Mot andra hundar är det si och så. De är extremt flockkänsliga och det är naturligt att de rumlar runt med varandra då och då, det ser värre ut än vad det är. Men man skall tänka sig för noga innan man sätter ihop en flock där det ingår en grönis, för den backar inte om det blir hett. Samma sak som med malamuter, det blir problem om det blir problem. De som har grönisar säger att malamuter är mer benägna att slåss.

Några bra exempel är väl att trots att man satt ihop valpar sen de är små så kan det mycket väl skita sig när de blir könsmogna. Som sagt, de ger sig inte. De jag känner osm har grönisar säger att det bästa är att ha flera som tillhör samma familj, alltså mor och son eller liknande. Sen får man så klart vara lite noga med hundar av samma kön och ålder.

När det gäller daglig skötsel så trivs ju grönisar bäst i hundgård och de låter mindre än samojeder, men ylar lite då och då. De jag har träffat har inte vaktat utan börjat skälla när man kommer fram till hundgården. Man skall gilla hundar som hoppar och skitar ner om man skall ha grönis, för de kommer allt som oftast att förlja sina egna känslor än att försöka sköta sig. Man får räkna med några hårda pussar i ansiktet och tassar på magen när de skall nå upp och pussas. Det är mycket jakt i många grönisar och de dödar, garanterat oavsett om det är grannens katt eller någons minihund. En grönis måste få jobba med drag, annat är uteslutet då drag är det bästa som finns. Grönisar och samojeder går rätt bra ihop, rent fartmässigt, kanske malamuter fungerar också om de inte börjar bråka. Men snabbare raser är nog lite klurigt, men jag vet en person som kör sina schäfrar och grönisar ihop ibland. Men det är nog lämpligt att ha hundar i samma storlek och i samma fartklass, om man inte vill ha två spann. Helt enkelt, man skall v erkligen gilla ouppfostrade hundar för att trivas med grönisar, sen betyder inte det att man inte kan träna sin grönis, men gillar man inte ouppfostrade vovvar så lär man störa sig på mycket av det grönisen är. En grönis är en arbetshund, som man kan få mycket härliga stunder med, men man skall komma ihåg att det är en ganska skarp hund och då främst mot andra hundar. De enda gånger jag varit med om grönisar som bitis var en gång när en vän skulle ut med sitt spann och de trassalde innan start och Håkan som höll i spannet och hjälpte till att trassla loss höll på att bli biten då grönisarna var så upphetsade av att få komma iväg att de högg i luften. Det finns tyvärr även folk som har haft problem med mentaliteten hos sina grönisar, de har alltså huggit barn och vuxna, men sådana finns inom alla raser. Den enda gång jag hört en bekräftat berättelse om en vuxen hund som bitit ihjäl en valp, var med just grönisar, där en 11 veckors valp bev ihjälbiten av en grönis som var på dåligt humör. Två grönisar som börjar bråka har ihjäl varandra, det är inget rummel runt då inte. Så därför bör man uppskatta det ursprunglig och det envisa som finns hos grönisar och förstå att det är en ras som i första hand kommer att lita på sitt eget omdömme och i andra hand på ditt. Men gillar man detta, vilket jag gör, så är de toppenmyiga hundar, som man bara får ha lite bättre fingertopskänsla med, när det gäller andra hundar. Vad gäller polara egenskaper är de toppen, de klarar allt! Så vill man ut i snöstormen och ofta går långa promenader så är de toppen. En man jag vet går varje dag över 1,5 mil med sin grönis, för att den skall vara ganska så lugn iallafall.

Det är redan ett så stort utbyte mellan norska och svenska grönlandshundar att det nog faktiskt inte spelar så stor roll om du köper en norsk eller svensk hund så länge det är bra föräldrar till den. Tror det är väldigt ovanligt att det finns svenska grönlandshundar som inte har norskt blod i sig, i sådana fall är det nog ofta exporter från något annat land.