Här står mycket om rasen! Och säkert finns det någon att ringa/maila och fråga oxå :) Är ju ingen vanlig ras och nöja sig med "jag tror..."-svar är inte lämpligt när det gäller en sådan ras.

http://www.kangalklubb.se/sida2.html

Tack så jättemycket!!

En sån blir det bara inte tal om.

Det får jag se till att stävja.

finns mer eller mindre trevliga filmer på youtube på vad dom är till för.
http://www.youtube.com/watch?v=-EXd8l2COdI&feature=related

Lite info om rasen
Anatolisk herdehund är ett samlingsnamn på de olika anatoliska raserna och/eller en korsning mellan dem.
Det finns Kangal = Karabash, Akbash, Turkisk Mastiff och Kars dog
Men eftersom Turkiets kennelklubb ännu inte är godkänd av FCI ännu får de inte kallas för respektive namn utan får samlingsnamnet Anatolisk herdehund.

Det har gjort att oseriösa uppfödare (enligt mitt tycke) avlar på en blandning av dessa raser,
Dock ska man veta att Turkarna själva är otroligt stolta över sina Karabasher som de anser vara en nationalsymbol.


Det man dock kan säga generellt är att om Kangalen och även de öriga turkraserna är att de som sunda herdehundar ska vara skarpa, intelligenta och kunna göra bedömningen om hotet är allvarligt menat.


Kangalen

Det är en underbart lojal, enveten, tjurskallig varmhjärtad ras som lyder ganska bra när de själva vill.
De har fått ett oförtjänt rykte om att vara livsfarliga kamphundar

Det är ju så att alla hundraser kan vara farliga i fel händer, fast såklart en ras som i slutändan väger ca 80 kg är ingen lek om den inte blir uppfostrad, men som sagt, det gäller väl alla hundar hmm.

Det som är typiskt för Kangalen är att de godtar bara en flockledare men accepterar hela familjen som sin flock o lyder väl alla mer eller mindre villigt.

Så det är i mitt tycke viktigare med en så självständig ras som kangalen att man visar från början att det är du som bestämmer och inte hunden.

Jag tror är viktigt med en så stor och framför allt beskyddande hundras som kangalen ändock är, är att man gör klart för dem att de inte är på samma nivå eller över människan, utan alltid är konsekvent när det gäller lydnaden ( det gäller i och för sig alla raser) men framförallt hundar som är större och förbaskat mycket tyngre än jag själv. Jag skulle nog inte klara av att skoppa upp någon av under armen som man gör med småhundarna vid gruff.
Tikarna är ju kända för att vara något skarpare än hannen i kangalvärlden så det är väl kanske naturligt att det kan bli ett problem om man inte ser till att de från början lär sig att socialisera med andra. Fast de 4 tjejerna jag har nu är helt ok att gå till rastgården med om det är hundar som matchar deras lek där, skulle väl inte släppa i hop dem med nåt för litet och skört, för de är riktiga vildbasare som tror att allt håller för deras framfart.
Hemma kan de i bland dock bli lite gruffiga över en leksak eller matskålen eller om någon av dem biter den andra för hårt vid lek och då gäller det att gå fram och ta över det de bråkar om.

Det är inte en hund som vem som helst ska ha utan det måste vara någon som är beredd på att vara dominant alphaledare, men på rätt sätt då de trots sin enorma tuffhet är väldigt mjuka.

Så får de bara klart för sig vem som är ledare så är de genomsnälla barn och familjehundar, det som är viktigt är dock att de behöver mycket motion och hjärngympa så det är inget för en soffpotatis.

Själv är jag ute minst ett par timmar om dagen och promenerar mina i rask takt och tränar dem med olika lydnadsmoment och dessutom motionerar jag dem med hjälp av hästen (ute o rider). De kan vara skarpa om de känner att någon eller något hotar deras flock men det är väldigt lätt att bryta om man bara gjort klart för dem vem som är ledare.

Men man får inte glömma att som alla herdehundraser så är de framavlade för beskydd.
Dock så ska de som alla sunda herdehundar kunna avgöra hotets allvar.

1. Varna genom att ryta
2. Springa emot hotet och ryta
3. Bita
4. Lägga ner hotet
5. Döda

lycka till Pali

Tyvärr skrivs det mycket felaktiga uppgifter på Internet om de Turkiska herdehundsraserna - Ren okunnighet, antaganden och ibland vilda gissningar verkar det som..

Här följer lite FAKTA: Anatolisk herdehund är INTE ett samlingsnamn på de Turkiska herdehundarna/ raserna och/eller korsningar mellan dem, som signaturen Pali skriver i sitt inlägg här på vovve.

1. Anatolisk herdehund är en ”ras” som uppkom på 70-talet genom import av några Turkiska hundar av herdehundstyp till Amerika och England i första hand, och som då man där ville registrera dessa hundar namngavs av FCI samt KC och senare AKC som Anatolian Shepherd dogs.

Det bör nämnas att man i Turkiet inte har någon ras som heter så och har heller aldrig haft detta. Om man tittar på rasstandarden (FCI) så står det till och med angivet: Ursprungsland/ Anatolien
och Hemland FCI – vilket styrker detta.

2. Det finns tre herdehundsraser som är ”erkända raser” i Turkiet, dessa är: KANGAL som har sitt ursprung ifrån Sivas- Kangal området i centrala delen av Turkiet, AKBASH som har sitt ursprung från Akbas i västra Turkiet och slutligen KARS hunden som kommer från den östra delen av Turkiet på gränsen mot Armenien.

3. Karabash är inte en rasbenämning utan ett lite nedsättande uttryck för hundar med svarta ansikten, (att jämföras med uttrycket ”svartskalle” )
En Karabash är inte alltid en Kangalhund, MEN en Kangalhund är alltid en Karabash…. som en vis gammal herde boende strax utanför Kangal sa till mig när han beskrev sina arbetande Kangalhundar.

4. Kangalhundar går inte att registrera inom FCI AKC och KC. Så i Sverige finns inga registrerade Kangalhundar. Det finns däremot en del Anatoliska herdehundar inregistrerade med mer eller mindre okänt ursprung som ägarna säger är Kangalhundar....?

I Turkiet i dag är det mycket svårt att hitta Kangalhundar. Rasen är på väg att utrotas bl a genom korsningsavel för hundfighter som är mycket populärt i Turkiet och genererar stora pengar TYVÄRR. Man korsar Aksaray-hundar (en lokal gårdshund av mastifftyp med mycket aggressivitet) med Kangalhundar för att dra fördel av deras försvarslust och uthållighet.

Turkiska Kennelorganisationen är sedan october 2010 på god väg in i FCI vilket på sikt kommer att medföra bättre information om deras raser.

Susanne Edlund / Svenska Kangalsällskapet
www.kangalklubb.se

Nej tack! Det räcker nu. Vi behöver inte mer skarpa raser. Fortsätter det, så är det risk som i Danmark. Det blir rasförbud på många raser. Låt dessa raser vara kvar i deras hemland. De hör inte hemma här.