hunden är min, mitt jobb, mitt intresse. Hans intresse var Counterstrike. Han lät mig leka hund, jag lät han lana i princip.
Var jag sjuk och hunden behövde ut så tog han såklart ut den och de gosade och så.
Samt att han skjutsade till träningar då och då när jag behövde det och jag gjorde andra saker för honom

Med tre hundar och ett aktivt arbete inom hunderiet, vilket tog mycket tid, så kan jag säga så här; de två senaste förhållandena jag haft med icke hundmänniskor har tagit sig två olika uttryck.
Den första partnern hade noll hunderfarenhet. Men det gick bra i ca elva år. Förhållandet tog slut av andra anledningar.
Partnern efteråt avskydde hundar. Vi var tillsammans i fyra år. Även det tog slut av andra anlednigar.
För mig är mina hundar en självklarhet. Konflikter på grund av hundarna accepteras inte. Jag bråkar heller inte om vederbörandes eventuella intressen.
Då får det hellre vara. Kan man inte acceptera en annan människas val och intressen bör man söka sig någon annanstans. Det finns andra partners.

framför en med ett hundintresse men utan likvärdig syn på hund som mig själv.

Min sambo gillar hundar men han har inget direkt intresse för dem. Han motionerar inte, matar inte, rastar inte osv., om jag inte ber honom speciellt för att jag är borta eller annat. Han kan gömma lite godis till dem ibland faktiskt, men han har inget hundintresse direkt.

För oss fungerar det bra, jag kan tycka att det är rätt skönt att ha detta intresse för mig själv och kunna köra släde hur jag vill och när jag vill, och helt själv med! Men då gillar jag att vara själv också. Dock är väl ett "motkrav" att personen ifråga då har egna intressen på rätt hög nivå, annars fungerar det nog inte.

Samma här!

Min man var inte ett dugg hundintresserad när vi skaffade första hunden. Han tog ut den på promenad men var inte intresserad av att gå kurser, lära hunden något eller på annat sätt vara aktiv.

Han har tyckt om våra hundar men inte lagt ner någon energi på annat än promenader och gos. Hundintresset var och är mitt, liksom lite andra intressen somjag har. Mannen är intresserad av helt andra saker som bridge och trav.

det har fungerat brai 20 år eftersom vi respekterar varandras intressen samt att vi inte måste göra allt tillsammans. Egentid är gott ibland.

Konflikterna har vi undvikit eftersom vi respekterar varndras intressen och hunden har setts som en familjemedlem.

däremot krävs ju att personen i fråga förstår att hundarna måste få ta plats i form av tid, uppmärksamhet, respekt.

Marika

Nu blev det är ju lite galet, han gosar och leker med dem också, han gillar ju hundarna, men något intresse för hundar har han inte. Sen delar han mina åsikter om hundarna, och det beyder nog enormt mycket för mig. Han ser dem som levande tänkande varelser och trots att han inte har så mycket inläst kunskap, så har han väldigt kloka tankar och åsikter kring hundar. När jag tänker efter så hade jag nog tyckt att det var jättejobbigt om han hade varit en sån som ville dominera och hålla på...

Jag hade turen som träffade en kollega som då var hundförare, nu min sammanboende, och vi har delat hundintresse fortfarande även om vi just nu inte är med hund....eller är kollegor men vi är fortfarande sammanboende....


..undrets tid är inte förbi

Hälsar:Masssse

... runt hundarna är väl typ den att min sambo i mina ögon sett är waaay to mesig. Hundarna vet precis hur de ska göra för att han ska låta godiset regna, bollarna studsa, etc och dessutom försvara varför han gör detta för mig istället för att erkänna att han inte kan motstå ögonen eller vad det nu är. Men jag jobbar på det. Funderar på att klickerträna även honom.