Alla hundar med någonform av framavlad arbetslust fungerar som hand i handske. Retrivers, bruksraser, vallhundar, pudlar, spaniels....flertalet terriers

Sedan hur bra det går beror på föraren men man måste definitivt inte ha en vallhund för att komma någonstans inom lydnaden.

Jag skulle vilja säga alla raser som är smidiga och snabba i kroppen och som tycker det är kul att träna. Problemet är bara att folk i allmänhet som är träningsintresserade inte väljer en dvärgpudel att tävla med utan ja.. kanske hellre en BC eller Aussie.. så frågan går nog egentligen inte att besvara... statistiken blir ju felaktig. Men visst kan vallande raser ha fördel iom att de är avlade för att ha snabb reaktionsförmåga och ska gå att dirigera med rösten. Retriever av lättare typ är nog inte heller ett dumt val.. avlad för samarbete och har lätt för att apportera och dirigeras.

Dels tror jag det beror på att avlas för samarbete, som redan nämnts nedan.

Dels tror jag att storlek kan vara en faktor. En väldigt liten hund kanske inte ser en kastad apport i icke-nyklippt gräs lika lätt som en något större hund kan. Och om jag förstått det rätt kan även fotgående vara svårare för en pyttehund.

Sedan handlar det om arbetsdriv, att kunna arbeta även när belöningarna blir mer sällsynta. Det är här jag tror att en del raser "slås ut". Alla hundar kan lära sig att det går längre och längre mellan belöningarna, men vissa hundar har betydligt lättare för det än andra eftersom de även motiveras av själva UPPGIFTEN. Det är därför mer sannolikt att en arbetsavlad hund (jaktavlad retriever) eller en brukshund (schäfer etc) har det drivet, än en samarbetsglad och träningsvillig sällskapshund (papillon). På rallylydnad torde däremot papillonen ha samma förutsättningar som de som avlats för arbete, eftersom det stora arbetsdrivet inte behövs lika mycket där när man får belöna när som helst.

Sen är det även en fördel om hunden

Vallhundar och brukshundar svarar jag rätt och slätt. :) Plus några retrievers. :)

En hund som har en del will to please, är avlad för samarbete med människan, signalkänslig, inte så störningskänslig, som inte tröttnar fort på att repetera uppgiften om och om, som har en tydlig på/av-knapp och som inte bryr sig vad det är för väder ute bara den får jobba - det är en drömhund för lydnadskarriär.

Detta betyder dock inte att man inte kan nå framgångar med de riktigt självständiga, ettriga, lättutråkade, svårmotiverade och/eller störningskänsliga raser - däremot krävs det en hel annan aproach och ofta mycket mera jobb för att uppnå samma resultat.

Bra skrivet, håller med...

Jag tycker det är de raser som är lätta att motivera. En hund som är villig att jobba för belöning helt enkelt. Det finns många dugliga raser men få har ju det där speciella drivet som BC och schäfer har. Aussie tycker jag inte är på samma nivå alls enligt mig.

Sen handlar det ju mycket om vad man själv vill ha för typ av hund, för mig skulle det vara en mardröm med en trög och sävlig hund som är svår att motivera. Min egen ras dobermann anses inte vara den bästa rasen men för mig som gillar den typen av hund skulle en schäfer eller malle inte passa alls.

Storpudeln är ju min ras, och min plan är att träna (och tävla) lydnad med min grabb när han är äldre :) Vi har börjat så smått redan nu och det är stor skillnad på att träna honom och min lilla blandras! Vet flera storpudlar som "lyckats" i lydnaden (hur man nu ser det, men som är och tävlar i lk3 och elit).

Håller med tidigare, en hund som gillar att samarbeta och som man kan traggla lite med utan att den tröttnar är nog det viktigaste hos en lydnadshund, även om det säkert kan gå annars också. De bästa lydnadsekipagen jag sett har dock varit med schäfrar och bc's.

Måste bara tillägga att papillon är minst lika motiverad i själva uppgiften!!!! Första lydnadschampinion i Sverige var en papillon!! Så räkna inte ut papilotterna de har massor med krut!

En som är en BRUKShund och som provar allt du ber den om; en wokingkelpie(självständig vallhund i första hand) som heter B. Han är framåt och med så fort vi gör något. När inget händer trycker han automatiskt på sin avknapp(en stor nackdel i transporter mellan moment). Men ändå är lydnaden självklar och vi är nu(efter bara 6månaders lydnadsträning) i klass 3 med både LP1 & LP2. En hund som spontant bjuder på beteenden är den bästa lydnadshunden tänker jag, inte en man måste locka fram med godis varje gång.

Sen har jag en svart älghund som heter Lita, en hund som ska karakteriseras med en stor dos mod, envishet och uthålllighet. Kan alltså bli riktigt bra eller riktigt dålig lydnadshund beroende på hur man ser det. Hon är faktiskt riktigt bra, är så gott som 100% störningsfri och är "ON" under hela tiden vi är på planen. Sammarbete vet hon inte riktigt vad det är utan hon tigger sig igenom hela programmet och har därmed en extrem skärpa och fokus, dock är väl inte stadgan den bästa och några tjuvstarter och hopp under linförigheten får man ta men hennes blick viker inte på hela tiden.
Men skillanden här jämfört med B är att jag måste "visa" henne rätt beteende och sätta det i muskelminne hos henne. Det går inte hos B, anar han vad det är vi ska göra så gör han det, 10ggr innan jag ens bett om det, även om det blev fel utfört(tex fel position i rutan) så gjorde han det ändå. Samma sak med minnet; Lita kan man köra tävlingsmässiga moment med utan att hon reagerar, medans B genomskådar på en gång och gärna utför innan kommando då han finner det meningslöst att vänta när han ändå vet vad det är som ska göras.