23 april 2014 av Pinscher i övriga hundfrågor (11 svar)
Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Hej!
Jag är tacksam för all input ni kan ge på vår situation:
Jag lever med min man och vårt snart tvååriga barn. Innan barnet kom så valde jag och min man att ta hand om en omplaceringspinscher, som då var 4 år gammal. Anledning till omplacering var, enligt ägaren, att hon och hennes sambo gått isär och det fanns inte tid eller pengar att ta hand om henne (vi upplevde ärlighet från dem så vi tror inte att de dolt något!). Vi ville verkligen ha en fartfylld hund att dela vardagen med och det har varit underbart! Förutom några saker...
Så kom vår lilla pinschertik, ett piggt yrväder som älskade oss från första stund. Och vi henne. Däremot har hon sedan första stund haft en osäkerhet gentemot nya människor som resulterat i nafsande och morrande. Hon är även osäker på barn, mot vilka hon gjort utfall eller nafsande mot (vi räknade samman antal gånger igår, ca 12 tillfällen mot vuxna/barn genom åren). Hon har alltid gjort utfall på promenader mot vissa andra hundar men i perioder och efter träning har detta gått bättre. En period har vi haft henne på hunddagis och hon fungerade klockrent! Inga problem att vara själv hemma och älskar att vara med oss.
Så kom dagen vi funderade på egen liten knodd och tänkte, som så många beskrev det, att det är något annorlunda med ett eget barn till skillnad från andras ungar., för hunden alltså :)
Första 6 månaderna, när barnet låg still, gick det bra men sen blev det värre. Vi har haft tillfällen då hunden gjort utfall mot vårt barn när hon ex. krypit nära något av "hennes" sovplatser. Vi har försökt att ha dem tillsammans men upplever att vår vovve blir "överglad", hon är inte aggressiv men inte heller lugn. Dessa incidenter har sakta men säkert lett till att hunden och barnet ALDRIG får vara tillsammans, alltid grindar dem emellan. Och det börjar bli begränsat vad vi kan göra tillsammans. Vi litar inte på henne med vårt barn och vi kan inte läsa henne! Nafsandet kommer från en klar himmel, även om hon verkar vara lite "för glad". Jag vågar inte ens ha henne när det kommer folk på besök för vi kan inte hantera henne. Att vänta tills hon blir lugn tar ca 30 minuter.. Och då får hon ibland komma ner och hälsa på besöket, om vi bedömer att det är besökare som kan ignorera henne. Hon går upp i varv om hon får vara med oss så det är inte så att hon fortsätter vara lugn utan det är full fart in och hälsa och lukta.
Vidare har hon mycket rädslor - rädd för smällare och andra höga ljud vilket under vinterhalvåret gör henne mörkrädd i stor utsträckning när det kommer plötsliga ljud (snö på taket som faller ner, bildörrar etc).
Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att vår vovve som älskar att umgås med oss knappt får göra det på dagarna, endast när barnet sover eller på promenader. Vi jobbar så det finns inte massa tid till aktivering men det blir ca 1,5-2 h promenad på veckorna (under vinterhalvåret hatar hon vissa promenader så det blir inte särskilt njutningsfullt då...) samt lite hjärngympa.
Sedan har vi det största problemet. Kommer vi någonsin kunna ha henne med vårt barn? Tveksamt. Och när barnet får vänner? Vi kan inte åka tillsammans som familj på ex. utflykter då vår hund blir stressad (och jag blir såklart stressad att hon ska göra utfall!) eller till badstranden då ngt kan hända mellan barn och hund. Vi har hamnat i en ond cirkel. Vi har ännu inte tagit hjälp utifrån men vi har läst och tränat massor på att vänta "tills hon blir lugn". Men inte ens då, för hon kommer snabbt upp i varv igen eller blir orolig i nya situationer.
Vi har en bristande tillit till henne och hon lever inte ett bra liv just nu. Samtidigt undrar jag, vem kan och vill ta hand om vår pinscher med alla hennes rädslor och hennes nervösa sida? Är det rätt att omplacera henne? I två år har vi levt i en begränsad vardag och det börjar komma till vägs ände. Men jag älskar henne så och jag önskar att vi skulle kunna leva tillsammans som familj. Men inte på bekostnad av hundbett på vårt barn!
Finns det möjlighet tror ni? Vad skulle ni göra i vår situation? Vidare har vi enbart tillgång till en hundvakt då vi inte litar på att någon annan kan ta hand om henne på ett bra sätt.
Jättetacksam för svar, ursäkta den långa novellen men det var skönt att skriva av sig lite. Vi lever nu med avlivningstankar varje dag och det är hemskt!! Det går emot våra principer men den här vardagen gör detsamma. Kan inte leva såhär ett år till i väntan på en ev ny ägare...
Jag är tacksam för all input ni kan ge på vår situation:
Jag lever med min man och vårt snart tvååriga barn. Innan barnet kom så valde jag och min man att ta hand om en omplaceringspinscher, som då var 4 år gammal. Anledning till omplacering var, enligt ägaren, att hon och hennes sambo gått isär och det fanns inte tid eller pengar att ta hand om henne (vi upplevde ärlighet från dem så vi tror inte att de dolt något!). Vi ville verkligen ha en fartfylld hund att dela vardagen med och det har varit underbart! Förutom några saker...
Så kom vår lilla pinschertik, ett piggt yrväder som älskade oss från första stund. Och vi henne. Däremot har hon sedan första stund haft en osäkerhet gentemot nya människor som resulterat i nafsande och morrande. Hon är även osäker på barn, mot vilka hon gjort utfall eller nafsande mot (vi räknade samman antal gånger igår, ca 12 tillfällen mot vuxna/barn genom åren). Hon har alltid gjort utfall på promenader mot vissa andra hundar men i perioder och efter träning har detta gått bättre. En period har vi haft henne på hunddagis och hon fungerade klockrent! Inga problem att vara själv hemma och älskar att vara med oss.
Så kom dagen vi funderade på egen liten knodd och tänkte, som så många beskrev det, att det är något annorlunda med ett eget barn till skillnad från andras ungar., för hunden alltså :)
Första 6 månaderna, när barnet låg still, gick det bra men sen blev det värre. Vi har haft tillfällen då hunden gjort utfall mot vårt barn när hon ex. krypit nära något av "hennes" sovplatser. Vi har försökt att ha dem tillsammans men upplever att vår vovve blir "överglad", hon är inte aggressiv men inte heller lugn. Dessa incidenter har sakta men säkert lett till att hunden och barnet ALDRIG får vara tillsammans, alltid grindar dem emellan. Och det börjar bli begränsat vad vi kan göra tillsammans. Vi litar inte på henne med vårt barn och vi kan inte läsa henne! Nafsandet kommer från en klar himmel, även om hon verkar vara lite "för glad". Jag vågar inte ens ha henne när det kommer folk på besök för vi kan inte hantera henne. Att vänta tills hon blir lugn tar ca 30 minuter.. Och då får hon ibland komma ner och hälsa på besöket, om vi bedömer att det är besökare som kan ignorera henne. Hon går upp i varv om hon får vara med oss så det är inte så att hon fortsätter vara lugn utan det är full fart in och hälsa och lukta.
Vidare har hon mycket rädslor - rädd för smällare och andra höga ljud vilket under vinterhalvåret gör henne mörkrädd i stor utsträckning när det kommer plötsliga ljud (snö på taket som faller ner, bildörrar etc).
Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att vår vovve som älskar att umgås med oss knappt får göra det på dagarna, endast när barnet sover eller på promenader. Vi jobbar så det finns inte massa tid till aktivering men det blir ca 1,5-2 h promenad på veckorna (under vinterhalvåret hatar hon vissa promenader så det blir inte särskilt njutningsfullt då...) samt lite hjärngympa.
Sedan har vi det största problemet. Kommer vi någonsin kunna ha henne med vårt barn? Tveksamt. Och när barnet får vänner? Vi kan inte åka tillsammans som familj på ex. utflykter då vår hund blir stressad (och jag blir såklart stressad att hon ska göra utfall!) eller till badstranden då ngt kan hända mellan barn och hund. Vi har hamnat i en ond cirkel. Vi har ännu inte tagit hjälp utifrån men vi har läst och tränat massor på att vänta "tills hon blir lugn". Men inte ens då, för hon kommer snabbt upp i varv igen eller blir orolig i nya situationer.
Vi har en bristande tillit till henne och hon lever inte ett bra liv just nu. Samtidigt undrar jag, vem kan och vill ta hand om vår pinscher med alla hennes rädslor och hennes nervösa sida? Är det rätt att omplacera henne? I två år har vi levt i en begränsad vardag och det börjar komma till vägs ände. Men jag älskar henne så och jag önskar att vi skulle kunna leva tillsammans som familj. Men inte på bekostnad av hundbett på vårt barn!
Finns det möjlighet tror ni? Vad skulle ni göra i vår situation? Vidare har vi enbart tillgång till en hundvakt då vi inte litar på att någon annan kan ta hand om henne på ett bra sätt.
Jättetacksam för svar, ursäkta den långa novellen men det var skönt att skriva av sig lite. Vi lever nu med avlivningstankar varje dag och det är hemskt!! Det går emot våra principer men den här vardagen gör detsamma. Kan inte leva såhär ett år till i väntan på en ev ny ägare...
Raser: Pinscher
Som medlem kan du här läsa lite kort info om Pinscher och gå vidare till medlemsprofilen.
MissNöjd
Medlem 2009-01-23
#1
23 april 2014 av MissNöjd
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Jag tror att du redan vet svaret och egentligen har beslutat dig för vad ni behöver och måste göra. Även om du försöker att gripa efter halmstrån.
Men för att sätta lite prägel på frågan, från min vinkel.... Hur många personer tror du vill ha en hund med sådana problem, och som är kapabel till att styra upp den hunden? Och tror du innerst inne att hon mår bra med sina kontroll beteenden och rädslor?
Svara på detta inlägg
Men för att sätta lite prägel på frågan, från min vinkel.... Hur många personer tror du vill ha en hund med sådana problem, och som är kapabel till att styra upp den hunden? Och tror du innerst inne att hon mår bra med sina kontroll beteenden och rädslor?
bes
Medlem 2013-02-02
#2
23 april 2014 av bes
Jag kan bara svara utifrån mig själv
och mina erfarenheter, och för mig är svaret självklart; man försöker att omplacera i första hand. Om man trots sina ansträngningar verkligen inte kan hitta ett hem som man tror på och som är värt en chans, då kanske frågeställningen kan bli aktuell. Men du ska veta att det är fullt möjligt att framgångsrikt omplacera även en hund med vissa problembeteenden, så ge inte upp på förhand!
För några år sedan fick jag av en slump veta att en barnfamilj skulle avliva sin hund av ganska exakt samma anledningar som du skriver om här ovan. Det som blev "droppen" för dem var att deras tik tuggade på barnen och det blev ohållbart till slut eftersom de var så rädda att något riktigt allvarligt skulle hända, och inte kunde slappna av och lita på sin hund.
Jag kände dem inte sedan innan men sa att jag tar hunden och omplacerar henne åt dem. Jag mötte två förtvivlade, mycket ledsna föräldrar som ÄLSKADE sin hund men inte kände att de hade något annat val än att avliva henne. Det var med andra ord mycket kärleksfulla hundägare men de fick det inte att fungera och hade försökt längre än någon kan begära.
Hunden hade sina problem. Hon var rädd för diverse olika saker, betedde sig rätt illa vid hundmöten, och så var hon inte trygg med barn såklart. Jag hittade ett nytt hem till henne ganska fort (i samförstånd med ägarna naturligtvis) och det blev fantastiskt bra! Nya hemmet hade inga barn, hade tidigare erfarenhet av rasen, och bodde ute på vischan så hunden slapp konfronteras med det hon var rädd för. Nya ägaren har överhuvudtaget inte upplevt hunden som någon "problemhund", för i hennes livssituation så ÄR inte dessa problem några problem, helt enkelt...
Ett annat exempel var när en familjemedlem omplacerade sin brukshund som var fruktansvärt vass och opålitlig, både med folk och hundar. Den hunden trodde jag, personligen, aldrig skulle kunna omplaceras med ett bra resultat. Hunden hamnade hos en kvinnlig polis med egen gård. Återigen - det som varit stora problem i den första ägarens livssituation, upplevdes inte som problem i den nya ägarens livssituation.
Med andra ord - ibland kan det bli precis hur bra som helst även när man omplacerar en "problemhund". Visst finns det risker med att omplacera, men det finns också stora möjligheter. Ge det ett försök, det är hon värd, eran hund. Hittar ni inte ett barnlöst hem som ni själva tror på så får ni väl börja fundera kring saken igen.
Svara på detta inlägg
För några år sedan fick jag av en slump veta att en barnfamilj skulle avliva sin hund av ganska exakt samma anledningar som du skriver om här ovan. Det som blev "droppen" för dem var att deras tik tuggade på barnen och det blev ohållbart till slut eftersom de var så rädda att något riktigt allvarligt skulle hända, och inte kunde slappna av och lita på sin hund.
Jag kände dem inte sedan innan men sa att jag tar hunden och omplacerar henne åt dem. Jag mötte två förtvivlade, mycket ledsna föräldrar som ÄLSKADE sin hund men inte kände att de hade något annat val än att avliva henne. Det var med andra ord mycket kärleksfulla hundägare men de fick det inte att fungera och hade försökt längre än någon kan begära.
Hunden hade sina problem. Hon var rädd för diverse olika saker, betedde sig rätt illa vid hundmöten, och så var hon inte trygg med barn såklart. Jag hittade ett nytt hem till henne ganska fort (i samförstånd med ägarna naturligtvis) och det blev fantastiskt bra! Nya hemmet hade inga barn, hade tidigare erfarenhet av rasen, och bodde ute på vischan så hunden slapp konfronteras med det hon var rädd för. Nya ägaren har överhuvudtaget inte upplevt hunden som någon "problemhund", för i hennes livssituation så ÄR inte dessa problem några problem, helt enkelt...
Ett annat exempel var när en familjemedlem omplacerade sin brukshund som var fruktansvärt vass och opålitlig, både med folk och hundar. Den hunden trodde jag, personligen, aldrig skulle kunna omplaceras med ett bra resultat. Hunden hamnade hos en kvinnlig polis med egen gård. Återigen - det som varit stora problem i den första ägarens livssituation, upplevdes inte som problem i den nya ägarens livssituation.
Med andra ord - ibland kan det bli precis hur bra som helst även när man omplacerar en "problemhund". Visst finns det risker med att omplacera, men det finns också stora möjligheter. Ge det ett försök, det är hon värd, eran hund. Hittar ni inte ett barnlöst hem som ni själva tror på så får ni väl börja fundera kring saken igen.
Kalla
Medlem 2010-04-06
#3
23 april 2014 av Kalla
Vad gör man under tiden man letar?
Det undrar jag lite. All heder till dig och vilken jackpot för ägarna att de hittade dig, men jag tror inte att du är så vanligt förekommande, om du förstår vad jag menar?Hur gör man under tiden man letar efter den här speciella personen, hur länge kan man rättfärdiga att en hel familj, inklusive hunden, mår dåligt och är stressade? Hur löser man det praktiska?Jag tycker inte heller att man ska avliva som första alternativ, men tycker ibland att det är lite lätt att avfärda den åtgärden utan att komma med praktiska råd för hur man löser situationen som man har idag.
Svara på detta inlägg
Pinscher
Medlem 2014-04-23
#4
23 april 2014 av Pinscher
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Jag skrev både rubriken och inlägget i all hast och vill därför förtydliga att vi har annons ute men att vi nu (efter endast 1,5 veckor visserligen) inte fått något svar över huvud taget. Och det är därför vi börjar tappa hoppet och fundera över alternativ två. När ingen hör av sig så väcks en oro över hur länge vi ska vänta på att någon ska höra av sig. Och då ska helst denne någon vara det perfekta hemmet, dessutom...
Svara på detta inlägg
Pinscher
Medlem 2014-04-23
#5
23 april 2014 av Pinscher
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Vi har även varit i kontakt med uppfödare som spridit behovet av omplacering samt annonserat på Pinchersektionen, men inget napp ännu.
Svara på detta inlägg
Pinscher
Medlem 2014-04-23
#6
23 april 2014 av Pinscher
Re: Jag kan bara svara utifrån mig själv
Jag kan bara svara utifrån mig själv
och mina erfarenheter, och för mig är svaret självklart; man försöker att omplacera i första hand. Om man trots sina ansträngningar verkligen inte kan hitta ett hem som man tror på och som är värt en chans, då kanske frågeställningen kan bli aktuell. Men du ska veta att det är fullt möjligt att framgångsrikt omplacera även en hund med vissa problembeteenden, så ge inte upp på förhand!
För några år sedan fick jag av en slump veta att en barnfamilj skulle avliva sin hund av ganska exakt samma anledningar som du skriver om här ovan. Det som blev "droppen" för dem var att deras tik tuggade på barnen och det blev ohållbart till slut eftersom de var så rädda att något riktigt allvarligt skulle hända, och inte kunde slappna av och lita på sin hund.
Jag kände dem inte sedan innan men sa att jag tar hunden och omplacerar henne åt dem. Jag mötte två förtvivlade, mycket ledsna föräldrar som ÄLSKADE sin hund men inte kände att de hade något annat val än att avliva henne. Det var med andra ord mycket kärleksfulla hundägare men de fick det inte att fungera och hade försökt längre än någon kan begära.
Hunden hade sina problem. Hon var rädd för diverse olika saker, betedde sig rätt illa vid hundmöten, och så var hon inte trygg med barn såklart. Jag hittade ett nytt hem till henne ganska fort (i samförstånd med ägarna naturligtvis) och det blev fantastiskt bra! Nya hemmet hade inga barn, hade tidigare erfarenhet av rasen, och bodde ute på vischan så hunden slapp konfronteras med det hon var rädd för. Nya ägaren har överhuvudtaget inte upplevt hunden som någon "problemhund", för i hennes livssituation så ÄR inte dessa problem några problem, helt enkelt...
Ett annat exempel var när en familjemedlem omplacerade sin brukshund som var fruktansvärt vass och opålitlig, både med folk och hundar. Den hunden trodde jag, personligen, aldrig skulle kunna omplaceras med ett bra resultat. Hunden hamnade hos en kvinnlig polis med egen gård. Återigen - det som varit stora problem i den första ägarens livssituation, upplevdes inte som problem i den nya ägarens livssituation.
Med andra ord - ibland kan det bli precis hur bra som helst även när man omplacerar en "problemhund". Visst finns det risker med att omplacera, men det finns också stora möjligheter. Ge det ett försök, det är hon värd, eran hund. Hittar ni inte ett barnlöst hem som ni själva tror på så får ni väl börja fundera kring saken igen.
och mina erfarenheter, och för mig är svaret självklart; man försöker att omplacera i första hand. Om man trots sina ansträngningar verkligen inte kan hitta ett hem som man tror på och som är värt en chans, då kanske frågeställningen kan bli aktuell. Men du ska veta att det är fullt möjligt att framgångsrikt omplacera även en hund med vissa problembeteenden, så ge inte upp på förhand!
För några år sedan fick jag av en slump veta att en barnfamilj skulle avliva sin hund av ganska exakt samma anledningar som du skriver om här ovan. Det som blev "droppen" för dem var att deras tik tuggade på barnen och det blev ohållbart till slut eftersom de var så rädda att något riktigt allvarligt skulle hända, och inte kunde slappna av och lita på sin hund.
Jag kände dem inte sedan innan men sa att jag tar hunden och omplacerar henne åt dem. Jag mötte två förtvivlade, mycket ledsna föräldrar som ÄLSKADE sin hund men inte kände att de hade något annat val än att avliva henne. Det var med andra ord mycket kärleksfulla hundägare men de fick det inte att fungera och hade försökt längre än någon kan begära.
Hunden hade sina problem. Hon var rädd för diverse olika saker, betedde sig rätt illa vid hundmöten, och så var hon inte trygg med barn såklart. Jag hittade ett nytt hem till henne ganska fort (i samförstånd med ägarna naturligtvis) och det blev fantastiskt bra! Nya hemmet hade inga barn, hade tidigare erfarenhet av rasen, och bodde ute på vischan så hunden slapp konfronteras med det hon var rädd för. Nya ägaren har överhuvudtaget inte upplevt hunden som någon "problemhund", för i hennes livssituation så ÄR inte dessa problem några problem, helt enkelt...
Ett annat exempel var när en familjemedlem omplacerade sin brukshund som var fruktansvärt vass och opålitlig, både med folk och hundar. Den hunden trodde jag, personligen, aldrig skulle kunna omplaceras med ett bra resultat. Hunden hamnade hos en kvinnlig polis med egen gård. Återigen - det som varit stora problem i den första ägarens livssituation, upplevdes inte som problem i den nya ägarens livssituation.
Med andra ord - ibland kan det bli precis hur bra som helst även när man omplacerar en "problemhund". Visst finns det risker med att omplacera, men det finns också stora möjligheter. Ge det ett försök, det är hon värd, eran hund. Hittar ni inte ett barnlöst hem som ni själva tror på så får ni väl börja fundera kring saken igen.
Du har verkligen många poänger, framförallt att hon inte skulle behöva vara rädd eller nervös om hon levde i ett hem där hon slapp de saker som triggar rädslan och nervositeten. Jag vill inte ge upp men känner att jag börjar göra det ändå, delvis för att jag vet att det är många pinschrar som blivit avlivade just pga bitproblematik. Det är en hund med skärpa som inte varnar innan det bits/nafsas och just därför måste ett blivande hem vara med på noterna om vad de tar emot. Hunden blir nio år i år och det är ju också en försvårande faktor.... Men åh vad jag önskar att jag kunde hitta det hemmet du beskriver! Och så himla fint av dig att anstränga dig så, det är verkligen så jag önskar att hon får ha sina sista år - i lycka.
Svara på detta inlägg
Pinscher
Medlem 2014-04-23
#7
23 april 2014 av Pinscher
Re: Vad gör man under tiden man letar?
Vad gör man under tiden man letar?
Det undrar jag lite. All heder till dig och vilken jackpot för ägarna att de hittade dig, men jag tror inte att du är så vanligt förekommande, om du förstår vad jag menar?Hur gör man under tiden man letar efter den här speciella personen, hur länge kan man rättfärdiga att en hel familj, inklusive hunden, mår dåligt och är stressade? Hur löser man det praktiska?Jag tycker inte heller att man ska avliva som första alternativ, men tycker ibland att det är lite lätt att avfärda den åtgärden utan att komma med praktiska råd för hur man löser situationen som man har idag.
Det undrar jag lite. All heder till dig och vilken jackpot för ägarna att de hittade dig, men jag tror inte att du är så vanligt förekommande, om du förstår vad jag menar?Hur gör man under tiden man letar efter den här speciella personen, hur länge kan man rättfärdiga att en hel familj, inklusive hunden, mår dåligt och är stressade? Hur löser man det praktiska?Jag tycker inte heller att man ska avliva som första alternativ, men tycker ibland att det är lite lätt att avfärda den åtgärden utan att komma med praktiska råd för hur man löser situationen som man har idag.
Jag missade ju att skriva att vi givetvis tänker omplacering i första hand och att det är det vi hoppas på. Men att vi börjar tappa hoppet då ingen hört av sig på annonsen och frågan är, vad gör vi som nästa steg och hur länge ska vi vänta. Det känns helt fruktansvärt. Men vi kommer att hålla ut ett tag till, men varje gång jag tittar in i de där ögonen och har i huvudet att vi överväger avlivning i en framtid, det är ren och skär smärta.
Svara på detta inlägg
Pinscher
Medlem 2014-04-23
#8
23 april 2014 av Pinscher
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Jag tror att du redan vet svaret och egentligen har beslutat dig för vad ni behöver och måste göra. Även om du försöker att gripa efter halmstrån.
Men för att sätta lite prägel på frågan, från min vinkel.... Hur många personer tror du vill ha en hund med sådana problem, och som är kapabel till att styra upp den hunden? Och tror du innerst inne att hon mår bra med sina kontroll beteenden och rädslor?
Jag tror att du redan vet svaret och egentligen har beslutat dig för vad ni behöver och måste göra. Även om du försöker att gripa efter halmstrån.
Men för att sätta lite prägel på frågan, från min vinkel.... Hur många personer tror du vill ha en hund med sådana problem, och som är kapabel till att styra upp den hunden? Och tror du innerst inne att hon mår bra med sina kontroll beteenden och rädslor?
Det är det jag också undrar, en hund som blir nio år i år med dessa problembeteenden och rädslor. Såna blivande hem växer inte på träd och hur länge ska vi vänta på att någon hittar vår pärla och vill ge henne en chans? Och tänk om inget sånt hem hör av sig utan bara "barnfamiljer" eller andra hem som inte kommer vara bra för henne. Kan vi omplacera henne och tänk om något händer då trots eventuella försäkringar från familjen om att de inte kommer utsätta henne för sånt? - det känns väldigt främmande.Ja en del av mig vet svaret och en annan del tvekar och tvivlar just för att hon är en sån fantastisk hund under rätt förhållanden... Och frågan är ju, hur många såna hem med rätta förutsättningar finns det?
Svara på detta inlägg
bes
Medlem 2013-02-02
#9
23 april 2014 av bes
Re: Jag kan bara svara utifrån mig själv
Re: Jag kan bara svara utifrån mig själv
Du har verkligen många poänger, framförallt att hon inte skulle behöva vara rädd eller nervös om hon levde i ett hem där hon slapp de saker som triggar rädslan och nervositeten. Jag vill inte ge upp men känner att jag börjar göra det ändå, delvis för att jag vet att det är många pinschrar som blivit avlivade just pga bitproblematik. Det är en hund med skärpa som inte varnar innan det bits/nafsas och just därför måste ett blivande hem vara med på noterna om vad de tar emot. Hunden blir nio år i år och det är ju också en försvårande faktor.... Men åh vad jag önskar att jag kunde hitta det hemmet du beskriver! Och så himla fint av dig att anstränga dig så, det är verkligen så jag önskar att hon får ha sina sista år - i lycka.
Du har verkligen många poänger, framförallt att hon inte skulle behöva vara rädd eller nervös om hon levde i ett hem där hon slapp de saker som triggar rädslan och nervositeten. Jag vill inte ge upp men känner att jag börjar göra det ändå, delvis för att jag vet att det är många pinschrar som blivit avlivade just pga bitproblematik. Det är en hund med skärpa som inte varnar innan det bits/nafsas och just därför måste ett blivande hem vara med på noterna om vad de tar emot. Hunden blir nio år i år och det är ju också en försvårande faktor.... Men åh vad jag önskar att jag kunde hitta det hemmet du beskriver! Och så himla fint av dig att anstränga dig så, det är verkligen så jag önskar att hon får ha sina sista år - i lycka.
Jag förstår helt och fullt! Jag ville mest ge lite hopp genom att berätta om liknande situationer som löst sig på ett bra sätt. Men jag är fullt införstådd med att det ibland helt enkelt inte är möjligt. Och en lite äldre hund gör ju genast saken ännu lite svårare. Vad ni än beslutar, så kommer det att bli bra - för hunden! Det är ni och endast ni som kommer att lida om det till slut blir så att ni måste låta henne somna. Skickar en stor varm tröstkram i denna tråkiga situation och fortsätter hålla tummarna för att det kommer lösa sig!
Svara på detta inlägg
Dixietown
Medlem 2008-02-08
#10
23 april 2014 av Dixietown
Re: Omplacering eller avlivning, åsikter önskas!
Min inställning till hundar som har problembeteenden är att det är bättre att avliva en hund för mycket än en hund för lite. Skälen till det är flera men kan egentligen summeras med att de flesta som vill ta hand om en hund med problem har inte kunskap att hjälpa hunden och de som har kunskaperna är sällan intresserade. Risken att hunden blir en vandringspokal som flyttar från hem till hem när ytterligare en ägare misslyckats och en ny, naiv förmåga tar vid är stor.En avlivad hund är inte rädd. Den är inte arg. Den biter varken folk eller hundar.Att avliva en hund med problembeteenden är att ta ansvar.
Svara på detta inlägg
Liknande diskussioner:
Tråd startad
Senaste svar
13 aug: ItsMe
14 aug: Ayrin
7 jun: Guilliotine
9 sep: JackLasser
24 maj: PD52
26 maj: pipilotta
6 feb: Humlan12
15 feb: Mira och Esther
20 sep: Ayrin
16 jul: Vargtassen
19 jul: Gurkans
28 apr: Loppan01
3 maj: Anneli
20 sep: Ayrin
22 sep: pipilotta
4 sep: Alexandra¿…
6 sep: Gurkans
15 jul: furmom
25 jul: pipilotta