När min stora var i sina roliga trotsperioder så var jag beredd att lägga ut henne på Blocket för en tom snusdosa... Hon hade inte bara kottar i öronen utan en hel tallskog. Som tur är var det övergående och nu börjar hon så sakteliga hitta tillbaka till sin mjukare, mer lyhörda status (även om envisheten ibland dyker upp när man minst anar det).

Den lilla... Hon är 4,5 månad nu och börjar väl så smått gå in i sin första trots. Där har vi en som jag nog kommer vilja betala för att bli av med under trotsperioderna. Redan nu är hon envis som synden. Om det är något hon inte vill göra (typ gå in efter kissrundan) så växer hon helt sonika fast, fullständigt orubblig. Eller så slänger hon sig ner på backen och ligger där... orubblig. Det brukar oftast sluta med att jag får lyfta upp henne och bära hem henne. Hoppas vid Gud att hon mjuknar lite när hon blir äldre. Som det är nu kommer jag få slita för att få henne i form för framtida brukstävlan.

Har väl iofs en lätt ras (pudel) men just nu är vi i en fas där hon lyssnar jättebra i 10 minuter sen finns jag inte i 10 minuter varpå hon lyssnar igen. Hittar hon något mer spännande än jag tar de lång tid innan vi kommer tillbaka på spåret och kan fortsätta träna.

Men nu är hon 1 år och jag kan börja se att det blir bättre och bättre per månad

Har två taxar som  är rätt olika i sättet och envisa på olika sätt. Många förknippar envishet = går ej att lära men min ena är väldigt följsam att träna och båda är lättlärda vad gäller trix

Deras envishet ligger i att:

- går ej ut om det regnar = lägger sig ner och vägrar gå

- Går ej ut om det är kallt om inte fleecetofflorna är på.

- Hoppar fortfarande upp med ben i soffan trots att vi varje gång visar ner dom. Pågått i några år nu. "nån gång kanske man lyckas"... :)

Man får verkligen träna tålamodet, det går inte att stressa taxarna på promenad  tex. De går helt klart i sitt tempo (vilket är ganska högt om det inte ska stannas och lukta över allt). Enda konflikten vi egentligen har där mitt tålamod tar slut ibland är när de springer ut och skäller på alla som går förbi vår altan(altanen är inhägnad så vi kan vädra utan att de sticker). Då ryter jag åt dom ibland. Tyvärr, inte så jag vill lösa det men ibland tar tålamodet slut också...

har ju bulldog, och de talar ju för sig själv, vill hon inte nått så gör hon inte det, hon gör ju förövrigt ingenting för att göra mig lycklig.. aldrig i livet att hon skulle ligga på platsliggning i 1 minut bara för att jag ber henne om det, hon måste ju få nått för det också :)

det har sina för och nackdelar, mest fördelar för hon är en så otrolig fin hund förövrigt och en riktig underbar personlighet :) det är ju det som är roligt, att man har en hund som tänker själv.. skulle bli så tråkigt om jag hade en hund som bara satt och vänta på att jag säger åt den vad den ska göra ;) :)

Hennes egenheter ser jag bara som roligt och skrattar åt det, annars skulle man bli tokig :)

såhär kan man ligga om man visar missnöje med att få sitta i bilen då det är tävling för det är så roligt med rally tycker Märta, dock då vi kom ut på planen så var annat intressantare än att lyssna på matte ;) så kan det gå :)

Jo jag tycker oxå de är roligt att man har en lite egensinnig ras som har en egen vilja. Men ibland skulle de vara skönt att ha en ras som gjorde allt för lite mat. så funkar INTE shar pei. Är Elvis inte på humör ignorerar han hundgodiset  som erbjuds på tex promenade. Och sånna där torra hundgodisar de spottar han till och med ut. min förra var likadan. Men ibalnd visar de ju sig på lustiga sätt oxå, som när han kanske ligger någonstans ibland och jag vill att han ska flytta på sig av någon anledning och han vägrar och de slutar med att jag får släpa bort honnom medans han gör sig så tung han bara kan. Då kan man ju inte låta bli och garva.

Bulldogs verkar ju för övrigt vara jätteroliga. Har en kompis som har en och hon är en riktig personlighet och gör så mycket knäppa grejer

Har hört att Dalematier kan vara lite bångstyriga och är valpiga länge. Stämmer de eller?

Ja taxar har man ju hört ska vara riktigt envisa

Både ja och nej, skulle jag väl vilja säga. Min stora är två år nu, och dalmatiner anses väl inte som helt "färdiga" förrän vid 4 års ålder. 

Jag ser min tjej som unghund ännu, det finns tillfällen då hon uppvisar viss brist på kroppskontroll (som när hon gör stage dive från sängen och glömmer att det, fortfarande, är ett relativt hårt parkettgolv under) men rent mentalt skulle jag vilja säga att hon har mognat rejält.

Bara det senaste halvåret har jag märkt av att hon lugnat ner sig, landat på något sätt och kan slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Inte minst på utställningar. Tidigare var jag i princip tvungen att ha henne i bur hela tiden annat än när vi gick ut på rastning och in i ringen, annars skulle hon glatt hälsa på allt och alla. Numer, däremot, har jag kunnat ha henne bredvid mig när vi sitter och väntar och hon har helt enkelt lagt sig ner och sovit.

Men visst finns valpbuset fortfarande i henne, det är nog några år kvar innan hon blir en stadgad matrona som bara lullar runt och njuter av dagen. Och hon lär nog alltid vara en högenergisk, aktiv hund. Hon är ju t o m byggd enligt sportmodell (alltså rätt mycket nättare och mer långbent än hennes syskon).

Kalla var väldigt nära Blocket ett par gånger när hon var ca 6 månader och jag höll på att bli vansinnig. Jag fick ändra helt mitt tankesätt, förändra min kravbild och efter ett tag blev det lättare.

Nu när hon är vuxen är det lättare, men ibland får man ju krupp om man har en envis, självständig och impulsiv terrier. DÅ får man helt enkelt komma ihåg varför man skaffade en sådan i första hand, nämligen att de är smarta, impulsiva, envisa och självständiga