Vissa stunder tänker jag "varför valde jag en sån här envis hundras??". Sliter mitt hår och jobbar på mitt tålamod. de kan ju driva en till vansinne ibalnd de små liven. För vår del är "smekmånaden" över nu har jag märkt. Från att ha varit en väldigt lätt valp till att nu börja bli lite jobbig tonåring och ha bomull i öronen. Jaja jag påmins ju oxå ofta om alla de underbara egenskaper som denna ras har som gjorde att vi valde den och tur är väl de.
Hur har ni de själva ni som har lite tjuriga raser(och ni andra).
Både ja och nej, skulle jag väl vilja säga. Min stora är två år nu, och dalmatiner anses väl inte som helt "färdiga" förrän vid 4 års ålder.
Jag ser min tjej som unghund ännu, det finns tillfällen då hon uppvisar viss brist på kroppskontroll (som när hon gör stage dive från sängen och glömmer att det, fortfarande, är ett relativt hårt parkettgolv under) men rent mentalt skulle jag vilja säga att hon har mognat rejält.
Bara det senaste halvåret har jag märkt av att hon lugnat ner sig, landat på något sätt och kan slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Inte minst på utställningar. Tidigare var jag i princip tvungen att ha henne i bur hela tiden annat än när vi gick ut på rastning och in i ringen, annars skulle hon glatt hälsa på allt och alla. Numer, däremot, har jag kunnat ha henne bredvid mig när vi sitter och väntar och hon har helt enkelt lagt sig ner och sovit.
Men visst finns valpbuset fortfarande i henne, det är nog några år kvar innan hon blir en stadgad matrona som bara lullar runt och njuter av dagen. Och hon lär nog alltid vara en högenergisk, aktiv hund. Hon är ju t o m byggd enligt sportmodell (alltså rätt mycket nättare och mer långbent än hennes syskon).
Lånar min egen knapp eftersom jag nästan måste illustrera minas enivsa stunder...
De två första är på lillskiten när hon tyckte det var onödigt att gå ut i regnet. den sista är på min stora när hon var valp och hade ungefär samma tankar.
Personligen tycker jag att man tydligt ser envisheten i deras blickar.
Envis eller självständig? Jag har hundar av båda sorterna och just envisheten tycker jag är kanon! Så länge man lyckas kanalisera den och få hunden att vilja det man själv vill (vilket inte alltid går men ibland!) så är det ju en enorm tillgång. Speciellt när man kommit förbi alla hormonperioder...
Självständighet kan ju vara svårare att jobba med, speciellt kombinerat med envishet, då får man klura lite mer och hitta rätt belöningar samt använda dem lagom sparsamt och inte anstränga sig för hårt för att vara rolig utan ha lite is i magen också, och förekomma förekomma förekomma så att man minimerar risken att hamna i situtuationer som går fel.
Jag "la ut en annons" på min fb-status för nån månad sen: Amstaffvalp bortskänkes, helst som ormmat ;)
Åhh jag river mitt hår i bland, för o ena sidan är hon väldigt lättlärd och lyhörd (är snart 8 månader) men endast när hon vill!! Det senaste är nu att hon bara står och blänger på mig när jag kopplat min andra hund och hon ska kopplas, och hon ÄLSKAR att gå ut, det är inte det, men vägrar gå fram till dörren där jag står. Hon ska hämtas, så är det bara. Det är mycket blängande just nu. Gäller i princip allt jag säger till henne, hon ska stå och blänga en stund innan hon gör det, så jag har börjat säga det en ggn och sedan ställer jag mig och ignorerar och hoppas hon ska tröttna på blängandet.
Det där med att släpa bort en hund som vägrar flytta på sig känns oxå igen. Gå ut från ett rum där dörren ska stängas, samma procedur varje ggn, jag säger till henne att komma, står med handen på handtaget, hon blänger och jag väntar, sen får jag stänga dörren och vänta tills jag hör hur hon går fram sen öppna och hon skuttar glatt ut. Klättrar på allt hon kommer åt.
Värsta trotsåldern just nu, men när det är träning, då är hon som sagt alert och lyhörd, så än har jag hoppet kvar :P
Hehe ja man kan ju inte göra annat än att kämpa på och hela tiden jobba med sitt eget tålamod. De är ju de som är så irriterande oxå att ansvaret ligger på än själv. Man kan ju inte skylla på hunden även om de ibland känns som de gör saker bara för att jävlas. Sen kan ju de där perioderna kännas så jobbiga och intensiva när man är mitt i de. Men så vips så är de över och så ser man tillbad på de och tänker att de gick ju bra trots allt😊(förhoppningsvis).
Ja, och då skrattar man åt det :P
Tur man vet det är övergående i alla fall. Kan ju tillägga att det inte alls är den envisaste "tonåring" jag haft, hon ligger på 3:e plats, men jobbar sig uppåt ;) hehe
intressant blandning. Måste sett lite rolig ut. Hur stor var den?
Börjar bli en rätt vanlig blandning numera och i "rasnamnsnojjans" ålder kallas dom för Pansartaxar.
pansartax alltså...
Börjar bli en rätt vanlig blandning numera och i "rasnamnsnojjans" ålder kallas dom för Pansartaxar.
såhär kan man ligga om man visar missnöje med att få sitta i bilen då det är tävling för det är så roligt med rally tycker Märta, dock då vi kom ut på planen så var annat intressantare än att lyssna på matte ;) så kan det gå :)
Hehe! Så söt! Ja tjuriga hundar är ju så charmiga, jag får bara tjuriga hundar, vet inte varför men då har jag ju bara tikar också, bara haft tikar och dom är ju kända för att vara mer tjuriga än hannar. Tycker det är mest charmigt, men för jäkla jobbigt ibland också, min förra hund hade en stor personlighet, hon ville helst bestämma allt! Vilket håll vi skulle gå, när vi skulle gå, ville hon inte gå åt mitt håll så la hon sig ner på backen och vägra gå osv...
har du gått och tjuvlånat min hund ? ;) Låter exakt som henne, passar de inte att vi går åt ett håll, så följer hon helt enkelt inte med. Då stannar hon och lägger sig ner. Oftast så får hon vackert ta och följa med mig men ibland så orkar jag inte strida och går hennes sväng :).