Hej, jag kände att jag behövde skriva av mig lite och känns bäst här då många här säkert har varit i samma situation.
För 2 veckor sedan så fick min älskade schäfer (Dixie) åka in på operation för borttagning utav en juvertumör. Enligt vetrinärerna så va det en väldigt ovanlig tumör, men de sa att detta kommer inte vara några problem. Tumören hängde ner i inprincip bara skinn, den hade inprincip släppt från kroppen.
Efter 3 dagar fick hon komma hem igen och när vi hämtade henne så va hon pigg, självklart hade hon ont efter operationen men vår älskade tjej hade blivit bättre. Efter en vecka så skulle vi ta bort stygnen och vi märkte redan sen tidigare att det va något som inte stämde men vi ringde och de sa att de va medicinen hon fick som kunde göra henne lite slö och febern berodde på att hon hade ont. Så när vi kom in till sjukhuset och de skulle ta bort stygnen så såg de att det inte stod rätt till och de tog genast röntgen bilder och blodprov. Då kom de tillbaka och sa att hon hade fått dubbelsidig lunginflammation + ögoninflammation. Då blev direkt jätte orolig men de sa att detta löser vi med pencilin. Då kom lugnet tillbaka och vi kom hem. Men efter bara några dagar så märkte vi att hon inte blev bättre utan sämre. Hon kunde knappt stå på benen, tassarna hade blivit stora som en Saints Bernard. Jag ringde igen och sa att lunginflammation kunde göra det, att det bildade vätska i benen och att jag skulle hämta ut MER medicin. Självklart åkte jag och hämtade det snabbt och gav henne. Men sen efter 2-3 dagar så märkte jag att hon blir fortfarande sämre. Då ringde jag igen och berättade och då helt plötsligt så va det ett akutläge och att jag va tvungen att komma in på direkten. Då började jag redan förbereda mig för det värsta.
När vi väl kom in till sjukhuset så fick hon hoppa upp på en bänk, de tog blodprov, röntgen och kände efter. 10 min senare kom de tillbaka och sa att det inte hade varit en lunginflammation utan det va tumören som hade spridit sig mot hjärtat och att det inte fanns något att göra och att de tyckte vi skulle plocka bort henne.
När de orden kom, så stannade allting. Jag blev helt tyst och jag visste inte vad jag skulle säga... tårarna började komma snabbt och stora klumpar i magen började bildas. Precis som säkert många andra så frågade man, "finns det absolut ingenting och göra? Ni måste rädda min älskling!!". Men nej det fanns inget. De kunde inte göra operationen eftersom den satt för nära hjärtat + att hon va 9 år gammal + att hon hade genomgått en operation 2 veckor tidigare.
Jag trodde aldrig att det skulle göra så ont. Det kändes som hela kroppen gick sönder sakta innifrån. Men eftersom hon led och hade lidit i nästan en vecka så kunde jag inte låta min egositiska sida bestämma utan jag fick ta beslutet att plocka bort henne.
När jag sa de orden... så kände jag mig helt hjälplös... Jag visste att det va rätt beslut, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka... vad kunde vi har gjort skillnad?!
När de väl hade gett henne sprutan så kommer det in en person ungefär 5 minuter efter och fråga "Hej, är det okej om vi ta betalningen nu och går det bra med kort?". Det bara kokade inombords av ilska. Hur kan man inom så kort tid efter börja tänka på betalning och pengar?! Jag låg för sjutton vid Dixie's sida och grät för fullt och det kommer in en person och gör så?!
När jag väl kom hem till resten utav familjen så kändes så tomt. Det va så tyst. Som tur va hade vi fortfarande min lilla tjej på 13 veckor kvar.
Aja nu sover min älskade gott och hon slipper lida. Hon har lämnat en tomrum. En vän till mig sa "men ni har ju Zoe". - Ja men det är inte samma sak. Det går inte att ersätta ett djur på det sättet. Det är två olika indvider.
Jag försökte tänka på annat men vart jag en kollade så kom minnen upp. Hon älskade vattentunnan på gräsmattan. Kasta vatten va jätte skoj.
På kvällen när jag skulle ut på vår korta rastpromenad med Zoe så blev jag påmind utav alla ställen vi gick förbi.
Jag saknar henne så otroligt mycket att det inte finns ord för det och hon kommer alltid vara saknad men aldrig bortglömd!
Sov gott nu älskling, du va en underbar vän och familjemedlem!
Jag vill även tacka för att jag fick skriva av mig lite.
Jag lider med dig och blir extra ledsen över att din vovve behövde gå igenom så mycket och att hennes lidande förlängdes p g a vårdmissar.
Tack. Tänk vad mycket känslor och kärlek ett djur kan ge en människa. Jag känner mig hemsk nu, men jag är mer ledsen nu än vad jag va när mina farföräldrar gick bort. Dixie är ju någon som jag har levt tillsammans med 24/7 i 9 år. Det va dock 9 helt fantastiska år! Kommer kännas jobbigt att gå ut i skogen där hon älskade att springa runt.
Men jag är ändå jätte glad för att det finns djursjukhus här i Sverige och att de faktiskt kan bota många djur som för några år sedan inte kanske va möjligt.
... att man sörjer en älskad familjemedlem, som man har delat vått och torrt med under nästan ett decennium, väldigt intensivt.
Vi är helt överens om hur trösterikt det är att så många djur numera kan få hjälp av en alltmer sofistikerad veterinärvård!
Precis, vad är det man säger? "Bara tiden kan läka sådana sår som lämnas efter".
Jag lider med dig... verkligen...
Kan säga bara en sak att du hade enorm otur med veterinären! Det är deras fel att din vovve är död nu. Har 4 hundar och vet hur otrolig viktig är det att ha en duktig veterinär som vet allt om dina hundar utan att tänka på pengar först.
Mvh Natasha
Tack, det börja lätta lite måste jag erkänna. Det är fortfarande lite små jobbigt när man är ute och gå mina rastrundor med lilltjejen på 15 veckor men det blir bättre o bättre.
Ja, jag förstår inte hur man kunde missa en tumör och blanda ihop det med en lunginflammation, men o andra sidan vet jag inte riktigt hur en inflammation ser ut men det känns som man borde ändå kunde skilja på det. Kunde man skilja på det sista dagen så tycker jag man borde ha kunnat skilja på det redan första gången.
Sen vet jag ju inte om det gick att rädda henne eller om det va försent redan från dag 1, men då hade hon åtminstonde sluppit lida i en extra vecka. Men nu är det som det och jag kommer alltid ha de otroligt fina minnen utav henne och alla underbara bilder jag har.