Hej! Jag har en vovve här hemma som är enormt mattekär inomhus och väldigt självständig utomhus... Jag skulle vilja ändra på detta så att det blev mer tvärtom.
Problemen vi har nu är att ute på promenader så är det dofter som gäller. Jag brukade alltid ha honom lös förut, men nu sker det mer sällan. Då han på en millisekund kan gå från att nosa till att spåra. Då finns jag inte. Så fort han tappar spåret eller lyfter huvudet och man ropar, ja då kommer han på en sekund. Men så länge doften finns i nosen så är han totalt blockad. Detta är enormt frustrerande då jag inte känner att min hund kan få sträcka ut på benen på samma sätt längre. Han har ett stort behov att få springa. Vi löptränar och cyklar tillsammans, men det blir inte riktigt samma sak. Väl ute brukar jag lägga spår, få honom att klättra på saker, vi leker med pinnar eller kottar tex och en massa annat. Om han inte fått upp spår så har han stenkoll på mig. Kollar ofta bak om han går framför och väntar in en. Jag belönar ögonkontakt.
Men som sagt, får han vittring. Då är jag bortglömd. Är det bara att acceptera eller kan man jobba bort detta?
Det blev värre i könsmognaden, nu är han 1,3 år. En dvärgpudel med enormt jaktintresse.
Som medlem kan du här läsa lite kort info om ponys och gå vidare till medlemsprofilen.
Träsktrollet
Medlem 2003-12-03
Det går att träna bort! Viltspåra mycket med honom, kör mycket kontaktövningar och stadgeträning, träna inkallning i tid och otid (ha hunden i långlina) när ni är ute och lyssnar han inte direkt så gå fram till honom och påminn honom, gå en jaktlydnadskurs om det finns i närheten. Massa beröm och roligheter när han kommer! Ha långlina på till han slutar sticka!
Madde88
Medlem 2009-11-09
Ju fler gånger han sticker sin väg desstu mer befäst blir det beteendet av att strunta i dig ibland.
Träna kontaktövningar.
Jag gjorde som så att när hunden förstod vad jag menade med inkallningen så fick de bara beröm/lek/godis när de kommer på första inkallningen eller när de kom till mig av sig själva.
Lona
Medlem 2012-01-09
Håller med de andra.
När min terrier var omkring 1,5 år så sade det "ping" i skallen på henne, visserligen var det inte bara inkallningen som strulade men det var den vi hade störst problem med, hon stack på vilt.
Så ja, go back to basics, kör med långlina och träna, träna, träna.
Försök att hitta en belöning som hunden verkligen ÄLSKAR som du kan ge när han gör rätt!
Strama eventuellt även upp andra saker i vardagen, sätt ramar på hans tillvaro. Jag tycker att det där med att inte gå före ut genom dörren och så vidare inte gör så mycket nytta egentligen men se till att verkligen vara konsekvent! Har du sagt "sitt" så är det banne mig det som gäller!
(Jag vet inte, ni kanske har superbra lydnad men i den åldern brukar det dyka upp lite selektiv hörsel när det gäller det mesta så att säga 
.)
Lägg det hela på en nivå som passar så att han verkligen lyckas men att du samtidigt pushar honom en aning.
Det kan också vara läge att se över allmän aktivering. Spår, gärna viltspår som föreslogs tidigare, är jättebra och gör att han får utlopp för just det behovet.
Det är lätt att stirra sig blind på just det man har problem med när det ofta är många bitar som kan behöva ses över utöver det mest uppenbara.
Det kan faktiskt även vara läge att se över fodret! (Nej, jag har inte gått på den lustiga myten att färskfoder och barf får hunden att bli blodtörstig och börja bitas och sticka iväg på jakt 
!)
En av mina, tidigare totalt viltintresserade hundar, blev totalt jaktgalen när hon fick ett speciellt tillskott, inte för att hon blev blodtörstig givetvis utan för att hon fick någon form av extrem överskottsenergi. Min andra hund fick också någon form av reaktion även om hon tog ut det på andra sätt...