Hej!
Jag har en papillontik på 5 år (Freja) som har börjat bete sig på ett sätt som gör mig så ledsen. Hon har alltid varit ganska distanserad mot barn och tycker inte om när barn ute vill klappa etc. (jag säger alltid nej när barn frågar eftersom jag vet att hon inte tycker om det). Hon är alltså inte så van vid barn och litar uppenbarligen inte på dem, trots att jag inte kan minnas någon specifik situation som skulle ha utlöst dessa känslor hos henne.
Nu till problemet: jag har en bebis på drygt 4 mån som Freja ibland är kärleksfull mot och vill slicka på händerna, i ansiktet osv men som hon ibland är väldigt aggressiv mot. De senaste gångerna har bebisen suttit i mitt knä och Freja har legat bredvid när hon helt plötsligt gör en "skenattack" mot den lille (morrar/skäller och hugger i luften nära bebisens ansikte). Detta har hänt ett flertal gånger nu och alltså helt oprovocerat, bebisen har knappt rört sig utan suttit lugnt och stilla.
Jag kan förstå om en hund tröttnar och säger ifrån om ett barn jagar, drar i svansen eller på annat sätt uppträder på ett jobbigt sätt. Det är självklart inte Ok och såklart får hunden nog till slut och markerar. Men dessa attacker sker alltså utan att bebisen på något sätt kan uppfattas som jobbig/provocerande (han har precis börjat uppfatta att hon finns, innan var han för liten för att ens lägga märka till henne).
Jag blir så rädd varje gång detta händer och sedan ledsen. Om hon uppträder såhär nu när bebisen är så liten, hur kommer hon då bete sig när han blir större och blir mer rörlig? Är livrädd att det kommer sluta med att hon faktiskt biter honom. Jag känner att jag inte kan lita på henne och vi kan ju omöjligt hålla de separerade för jämnan. Samtidigt vågar jag inte låta henne vara i närheten av bebisen "på egen hand".
Skulle bli väldigt tacksam för lite tips och råd kring hur vi kan tänka/göra för att Freja ska börja lita mer på barn. Jag vill så gärna att det ska fungera mellan dem men är rädd att det ska gå för långt innan vi hinner göra något åt problemet och att det slutar i att skenattackerna blir riktiga.
Blir väldigt glad för alla råd jag kan få!
Som medlem kan du här läsa lite kort info om Zoe024 och gå vidare till medlemsprofilen.
hundögon
Medlem 2009-04-01
Troligtvis kommer hon inte vara bekväm med barn. Du kommer aldrig kunna lita på, att hon kommer sluta markera.. Det är passning som gäller. Lika väl som att hindra för andra faror. Inte ens hundar som är snälla mot familjemedlemar kan man lita på. De kan reagera mot främmande barn och vuxna.
Träsktrollet
Medlem 2003-12-03
Hundar gör ingenting oprovocerat, däremot kan det vara oerhört svårt att se vilken/vilka trigger som får dem att reagera och agera så som din hund gör. Det kan vara något som för oss inte alls uppfattas som provocerade, men som är en trigger för hunden. Uppenbart är att det har med bebisen att göra i ditt fall.
Ska du ha kvar hunden så måste du vara oerhört uppmärksam och lära dig se tecknen precis innan hon attackerar och bryta innan hon attackerar. Det är svårt, speciellt om det är en tyst varning (en blick, hunden stelnar till osv), och det kräver ständig uppmärksamhet på hunden när den är i närheten av barnet, vilket såklart inte är så lätt när man har en bebis. För varje gång hon hinner göra en attack innan du bryter, så "vinner" hon. Steg ett för att skydda barnet är att inte låta hunden ligga bredvid dig när du har bebisen i knäet/famnen och att ALDRIG ALDRIG ALDRIG lämna barn och hund ensamma ihop, inte ens för 2 sekunder.
Som du skriver själv så kommer antagligen problemet bli betydligt värre när bebisen börjar krypa och rör sig mer.
Hur agerar du när hunden gör dessa attacker mot bebisen?