Kan det vara så att han får "för mycket" fokus på sig? När du t ex försöker få honom att leka med en boll - lek själv med bollen och ignorera honom. Låtsas som du själv har väldigt kul (stutsa bollen mot en vägg t ex). Se om han då tycker att det är lockande att vara med.

Har dessvärre redan testat det... han intresserar sig helt enkelt inte för vad jag gör. Dessutom är han inte särskilt intresserad av bollar eller andra leksaker överhuvudtaget, det enda han gör med dem är att gnaga och bita sönder

Vi är verkligen inte heller "på" honom hela tiden - har försökt skapa en lagom balans mellan aktivitet/kontakt och vila ända från början. 

Tråkigt att du verkade ta det som kritik. Det var en undran inget annat....

Det är jättesvårt att svara när man inte sett hunden och sett er tillsammans. Sök efter en bra instruktör för privata lektioner, så kan du förhoppningsvis få hjälp och få verktygen du behöver för att nå fram till hunden.

Vad är det för ras? Hur är föräldrarna och kullsyskonen?

Lycka till!

Du verkar ha testat det mesta och jag kan tänka mig känslan att inte få den kärlek som man tänkt sig utav sin hund.

Kanske får jag hela forumet på mig nu men jag är väl av den åsikten att hundar precis som människor är individer och ALLA passar inte ihop. Att omplacera en hund är ofta väldigt negativt betingat men fungerar man inte ihop så gör man väl båda en tjänst. Med det sagt så kanske inte omplacering är rätt väg för er.

Jag tycker det är beundransvärt att du har kämpat så hårt och inte fått något tillbaka det kan inte vara lätt. 

Jag tog det inte som kritik! Jag tycker det är ett vettigt förslag eftersom du inte kan veta hur vi har hanterat honom, visst kunde det här med leken bero på att vi försöker för mycket. Det är bara att den uteblivna leken är en liten del av problemet, det värsta är den dåliga kontakten. Ledsen om du tyckte att jag reagerade negativt, det var inte menat så.

Det  är ingen dum idé, kanske en hundpsykolog? Jag har träffat båda föräldrarna och de verkar glada och kontaktsökande, men det gör å andra sidan även vår hund när han träffar andra. Jag vet inte hur de är hemma "in private". Han är av en mycket självständig terrierras, det förklarar nog en del av läggningen men detta känns absurt - även en självständig hund borde behöva känslomässig kontakt och en flock. Men det blir nog att söka hjälp utifrån om det inte ändrar sig snart...

Ja jag kan säga ärligt att jag gråtit flera gånger i förtvivlan över att det verkar ha gått så fel. Kanske det är så att vi inte stämmer ihop, det är nog inte omöjligt även mellan människa och hund. Men jag gör nog som tidigare inlägg föreslog och tar hjälp av hundpsykolog. Tack för medkänslan!

Jag antar att det är en bullterrier du har (känner igen kennelnamnet). Ja, det kan vara en knepig och lite udda hundras att umgås med. Brukade rasta och motionera en bullterrier när jag var i tonåren och det var en envis hund. Nu har jag taxar så jag har gått in för envishet....

Du har kanske rätt i den har tråkigt. Behöver en uppgift. Något att göra på regelbunden basis. Lydnadskurs/träning.  Agility. Viltspårning. Träffa andra hundar. Han blir ju själaglad när det kommer folk. Jag har inget minne av att "min" bullterrier var kelen eller gosig. Inte mot mig och inte heller mot ägaren. Det var rätt mycket knuff och buff och kunde gå lite vilt till - det var kul tydligen. Det är som våra taxar. Vi pussar och kramar dem och de finner sig rätt motvilligt i behandlingen. Inga gosevovvar direkt, de vill annat.

Har du pratat med uppfödaren för att få hjälp och tips? Kollat på bullterrier.nu? Rassidor? Det kan ta sin modiga tid att få en tax socialiserad och jag antar din ras är åt det hållet också.