Det här blir ett långt inlägg men jag behöver verkligen råd och även höra om någon annan har varit med om samma sak:
Jag har en hanhund på 10 månader som jag är bekymrad för (och lite besviken på). Har haft honom sedan han var 8 veckor och han har betett sig ungefär på samma sätt hela tiden i förhållande till mej och min man. Det är som om han aldrig har knutit an till oss, tar nästan aldrig kontakt och verkar inte bry sig om att ha med oss att göra eller att göra saker tillsammans med oss.
Han vill sällan bli klappad eller rörd vid utan viker undan eller går iväg när man närmar sig honom. Han står ofta långa stunder på avstånd och bara glor på oss. Han är svår att leka med, "normala" hundlekar (dragkamp, jaga boll mm) roar honom inte alls. Ibland går det att sätta igång en jaktlek (jaga honom) men han lägger av efter 5 sekunder.
Ibland kommer han och trycker en leksak mot mitt ben men jag förstår inte vad han vill. Försöker jag leka med honom står han bara och glor, rör jag honom går han undan. Det verkar som om han vill något utan att själv veta vad, eller är det jag som inte förstår...
När jag pratar glatt och uppmuntrande med honom eller försöker locka honom till lek står han bara och glor och visar ingen reaktion. Överhuvudtaget visar han sällan glädje eller entusiasm, viftar sällan på svansen och tar inte kontakt för att umgås. Ändå kan han stå och gnälla när jag är upptagen.
Allt detta gäller i umgänget med mej/oss. Inför främmande människor kan han visa prov på allt det vi saknar, viftar vilt på svansen, hoppar av glädje, lägger sig på rygg för att bli klappad etc etc.
Jag försöker hitta på saker som verkar roa honom, som att lägga spår, gömma godis mm och vi går i skogen varje dag. Vi har gått tre valp- och fortsättningskurser i lydnad hittills (men han tycker inte det är kul med lydnadsträning, och på kursen bryr han sej bara om de andra hundarna).
Kanske han helt enkelt inte tycker om oss? Eller har han ett alltför enahanda liv med oss här ute i skogen? Kanske han skulle ha ett bättre och roligare liv med en större familj, med barn och kanske fler hundar? Jag vet inte, ibland tappar jag tron på att vi är den rätta familjen för honom, ibland är det väldigt svårt att vara glad och engagerad matte och lägga en massa tid när man får så litet gensvar. Jag har haft hund tidigare och det roligaste med det är ju samspelet och glädjen.
Helt förutsättningslöst, är det bäst att omplacera en hund medan den är så ung som möjligt? Jag har hela tiden hoppats och trott att det skulle bli bättre efterhand, och det hoppas jag väl fortfarande. Jag frågade uppfödaren efter ett par månader om hans brist på kontakt och hon tyckte vi skulle se tiden an, att det kunde ändra sig. Som jag ser det just nu ger jag det några månader till (så har jag tänkt flera gånger), t ex ser om vårens inbokade aktiviteter (agility/viltspår) kan pigga upp honom och ge oss en gladare relation. Just nu är jag lite modfälld och är rädd att jag annars kommer att tappa lusten att försöka mer.
Och snälla skriv inte att jag måste vara roligare och hitta på mer med honom, jag har nästan slagit knut på mej själv i mina försök att få honom engagerad. Och han har som sagt varit likadan sen första dagen.
Kan det vara så att han får "för mycket" fokus på sig? När du t ex försöker få honom att leka med en boll - lek själv med bollen och ignorera honom. Låtsas som du själv har väldigt kul (stutsa bollen mot en vägg t ex). Se om han då tycker att det är lockande att vara med.
Har dessvärre redan testat det... han intresserar sig helt enkelt inte för vad jag gör. Dessutom är han inte särskilt intresserad av bollar eller andra leksaker överhuvudtaget, det enda han gör med dem är att gnaga och bita sönder
Kan det vara så att han får "för mycket" fokus på sig? När du t ex försöker få honom att leka med en boll - lek själv med bollen och ignorera honom. Låtsas som du själv har väldigt kul (stutsa bollen mot en vägg t ex). Se om han då tycker att det är lockande att vara med.
Vi är verkligen inte heller "på" honom hela tiden - har försökt skapa en lagom balans mellan aktivitet/kontakt och vila ända från början.
Tråkigt att du verkade ta det som kritik. Det var en undran inget annat....
Det är jättesvårt att svara när man inte sett hunden och sett er tillsammans. Sök efter en bra instruktör för privata lektioner, så kan du förhoppningsvis få hjälp och få verktygen du behöver för att nå fram till hunden.
Vad är det för ras? Hur är föräldrarna och kullsyskonen?
Lycka till!
Du verkar ha testat det mesta och jag kan tänka mig känslan att inte få den kärlek som man tänkt sig utav sin hund.
Kanske får jag hela forumet på mig nu men jag är väl av den åsikten att hundar precis som människor är individer och ALLA passar inte ihop. Att omplacera en hund är ofta väldigt negativt betingat men fungerar man inte ihop så gör man väl båda en tjänst. Med det sagt så kanske inte omplacering är rätt väg för er.
Jag tycker det är beundransvärt att du har kämpat så hårt och inte fått något tillbaka det kan inte vara lätt.
Tråkigt att du verkade ta det som kritik. Det var en undran inget annat....
Jag tog det inte som kritik! Jag tycker det är ett vettigt förslag eftersom du inte kan veta hur vi har hanterat honom, visst kunde det här med leken bero på att vi försöker för mycket. Det är bara att den uteblivna leken är en liten del av problemet, det värsta är den dåliga kontakten. Ledsen om du tyckte att jag reagerade negativt, det var inte menat så.
Det är jättesvårt att svara när man inte sett hunden och sett er tillsammans. Sök efter en bra instruktör för privata lektioner, så kan du förhoppningsvis få hjälp och få verktygen du behöver för att nå fram till hunden.
Vad är det för ras? Hur är föräldrarna och kullsyskonen?
Lycka till!
Det är ingen dum idé, kanske en hundpsykolog? Jag har träffat båda föräldrarna och de verkar glada och kontaktsökande, men det gör å andra sidan även vår hund när han träffar andra. Jag vet inte hur de är hemma "in private". Han är av en mycket självständig terrierras, det förklarar nog en del av läggningen men detta känns absurt - även en självständig hund borde behöva känslomässig kontakt och en flock. Men det blir nog att söka hjälp utifrån om det inte ändrar sig snart...
Du verkar ha testat det mesta och jag kan tänka mig känslan att inte få den kärlek som man tänkt sig utav sin hund.
Kanske får jag hela forumet på mig nu men jag är väl av den åsikten att hundar precis som människor är individer och ALLA passar inte ihop. Att omplacera en hund är ofta väldigt negativt betingat men fungerar man inte ihop så gör man väl båda en tjänst. Med det sagt så kanske inte omplacering är rätt väg för er.
Jag tycker det är beundransvärt att du har kämpat så hårt och inte fått något tillbaka det kan inte vara lätt.
Ja jag kan säga ärligt att jag gråtit flera gånger i förtvivlan över att det verkar ha gått så fel. Kanske det är så att vi inte stämmer ihop, det är nog inte omöjligt även mellan människa och hund. Men jag gör nog som tidigare inlägg föreslog och tar hjälp av hundpsykolog. Tack för medkänslan!
Jag antar att det är en bullterrier du har (känner igen kennelnamnet). Ja, det kan vara en knepig och lite udda hundras att umgås med. Brukade rasta och motionera en bullterrier när jag var i tonåren och det var en envis hund. Nu har jag taxar så jag har gått in för envishet....
Du har kanske rätt i den har tråkigt. Behöver en uppgift. Något att göra på regelbunden basis. Lydnadskurs/träning. Agility. Viltspårning. Träffa andra hundar. Han blir ju själaglad när det kommer folk. Jag har inget minne av att "min" bullterrier var kelen eller gosig. Inte mot mig och inte heller mot ägaren. Det var rätt mycket knuff och buff och kunde gå lite vilt till - det var kul tydligen. Det är som våra taxar. Vi pussar och kramar dem och de finner sig rätt motvilligt i behandlingen. Inga gosevovvar direkt, de vill annat.
Har du pratat med uppfödaren för att få hjälp och tips? Kollat på bullterrier.nu? Rassidor? Det kan ta sin modiga tid att få en tax socialiserad och jag antar din ras är åt det hållet också.