Ursäkta men trodde du att det skulle komma en snäll och ljuvlig liten hund som bara anpassade sig och tar allt med ro, efter att ha kommit till en liten lägenhet från gator i Rumänien?

Blir så trött på alla som tycker de är så duktiga och ska rädda alla hundar från länder med massa skit och sjukdommar och sen inser de att det är inte så pluttinuttigt som de trodde att det skulle bli.

Med tanke på att du planerat detta i flera år så borde du ha koll på att det är en på 1000 som får en lugn och snäll hund som bara tar allt med ro, det är väl ett mindre helvete för de flesta men det skriver de sällan om i början.

Skicka tillbaka den och skaffa en hund från nåt av våra hundstall som är överfulla, jordbruksverket varnar och varnar för införsel när ska folket lyssna.

Du är ju helt klart inte alls beredd att ha hund så omplacera hunden omgående till någon som har ork, lust och engagemang att ge hunden det liv den förtjänar. 

Vad tråkigt att du känner så...men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Förstår att det är svårt när du längtat så länge. Gör det du känner är bäst för dig och hunden...önskar dig och vovven all lycka 💐

Det är absolut inte skamligt att, ifall du känner att du inte orkar, be förmedlingen omplacera hunden. Tvärtom, det visar att du är en ansvarsfull hundägare. Hoppas det ordnar sig.

Du är uppenbarligen psykiskt instabil just nu och varför detta triggats igång av att en rumänsk gatuhund gjorde sitt inträde i ditt liv ska du nog söka hjälp för och ta reda på. Emellertid bör du först se till att hunden hamnar hos någon eller några som kan ta hand om den på ett bra sätt.

Oj vilka hemska kommentarer du fick, inte får dom dig att må bättre!

Jag tycker att du ska ge hunden tid, mer tid. Tålamod och positivitet. Du börjar med att beskriva vovven som snäll nyfiken och smart. Han har även anpassat sig väl. Stanna där! Fokusera på detta. Var positiv när du är kring honom, det är din energi som vovven känner av. Är du stressad, ledsen och rädd och gråter då kommer ju han känna av det.

Men visst krävs det ork om man ska låtsas. Fundera över om detta verkligen är helt rätt för dig just nu, kanske kan du gå på någon kurs? Det är bara du som kan vända på detta, gräv inte ned dig själv i tankarna, om du verkligen vill ha honom vid din sida så måste du förstå att ni inte kan bygga en relation på 10 dagar. Allt löser sig så småningom!

Lycka till!

Det kan inte ha varit helt lätt för dig att skriva det här inlägget, tänker jag, och därför är det jättetrist att se en del av de svarsinlägg du fått. Tonen blir lite väl krispig på forum ibland...

Om du söker runt här på forumet kommer du att hitta massor och åter massor av inlägg som nyblivna valpägare skrivit där de är förtvivlade över att det inte blev som "det skulle" eller känns som "det borde". Många som är oroliga för att de inte känner någon omedelbar kärlek till hunden, det är jobbigt istället för kul, de känner sig låsta och undrar om de just gjort sitt livs största misstag som köpt valp. Det verkar alltså inte speciellt ovanligt att man har sådana känslor och tankar precis när man fått hem sin hund/valp - men det är kanske inte alla som vill erkänna det. Och det verkar oftast gå bra för dessa människor och deras hundar till slut ändå. Är du osäker så känn efter lite till, 10 dagar är ingen lång tid att "landa" i en så stor livsstilsförändring som det är att skaffa hund.

MEN, om det är så att du verkligen känner att det bästa för dig och hunden är att lämna tillbaka den till organisationen du adopterade från - gör det! Låt folk tycka vad de vill om den saken, det handlar inte om dem ändå.

Lycka till hur du nu än väljer att göra

tycker det är mkt trista kommentare visa skriver. Ta hjälp av instruktör.  Du skulle kunna kontakta Eva blodfläldht och Ingrid tapper två mkt duktiga hundmänniska. Ibland är det inte lätt att lösa ett problem utan man måste kanske ha hjälp.av någon med mkt lång erfarenhet som kanske ser saker man själv inte ser. Hoppas du får hjälp.(-:

Kan det inte vara så enkelt att det är en stor omställning för hunden att först vara hemlös o sen flytta till en lägenhet? Den vänjer sig nog. Hur mycket motion får den? Uppgifter att lösa? Uppmuntran? Tydliga gränser? Det är en stor sak att från att bestämma själv till att ha en ledare och dessutom vara i unghundsåldern. Gå någon unghundskurs! Tro på dig själv! :) 

Men gud vilka hemska kommentarer du fått!

Kan börja med att berätta att jag själv nyligen börjat komma ur samma situation som du har just nu. Fick min när han var åtta månader och även om jag gissade innan jag köpte honom att det skulle bli problem så översteg ju verkligheten vida min fantasi. Framförallt bilden jag hade av mig själv gick helt i kras den senaste tiden. Jag, som växt upp med hund och alltid haft otroligt bra hand med både familjens och andras hundar har en hund som skäller, drar och hoppar. En hund som ger faan i mig så fort vi kommer utanför dörren, och ofta innanför dörren också. Detta samtidigt som vänner/familj kommer med hur mycket välmenande råd som helst (som gärna går helt emot varandra) och övriga omgivningen kommer med dömmande blickar.

Jag var, likt dig, ett vrak i början. Första månaden var hemsk. Hunden gjorde som han ville och jag hade helt tappat tron på att jag över huvud taget kunde få ordning på honom. Efter hand började jag dock revidera min bild av mig själv - jag kanske är så duktig med hund som jag trodde att jag var, men det är inget som säger att jag inte kan bli det. Framför allt, så är det inte hundens fel att jag missbedömde mig själv. Så jag beslutade mig för att nej, jag är inte den perfekta hundägaren. Jag har inte den perfekta hunden. Men det är min hund, jag är hans människa och tillsammans kan vi nog lista ut hur vi ska göra.

Han är nu ett år gammal. Ibland har vi sjukt bra dagar, inte ett skall på promenaden och bara mys och trevligheter. Ibland har vi sjukt dåliga dagar, med mig på dåligt humör och han, stressad på bakbenen. Det jag försöker att komma ihåg är de små ögonblicken; när han,efter fyra veckor, för första gången kröp upp i mitt knä. När han vänder sig om på väg till matskålen och bara tittar på mig, med mungiporna uppe och tungan hängandes. När han glatt ställer sig upp och viftar på svansen för att jag säger "hej".

Det viktigaste jag lärde mig var att våga lita på mig själv, sluta bry mig om vad alla andra tycker och att våga misslyckas. Våga vara dålig. Nu blev det ett otroligt långt och personligt svar, jag beklagar för detta men ditt inlägg slog verkligen an hos mig. Jag önskar dig all vällycka och mitt bästa råd till dig är; Tro på dig sjäv. Du kan.