Min hund är 14 år gammal och har alltid varit världens piggaste och gladaste hund och vi har haft turen på vår sida med sjukdomar fram tills i år. Jag bodde på ett ställe som gjorde att jag inte hade Ozzy under 1,5 år och fick tillbaka honom i November.
Det började med att han blev jättelåg en dag i januari och ville inte äta eller dricka så vi körde in med honom akut till djursjukhuset mitt i natten, där visade det sig att han hade en infektion i kroppen, tumörer i båda testiklarna, att han hade blåssten och att nedre delen av luftstrupen hade kollapsat (vet sa att det inte var något som påverkar honom i vardagliga livet mer än att han hostar lite).
Det blev ett slag i magen som ni kanske förstår då han inte visat några som helst symptom på att han mått dåligt förrän den dagen. Dom kastrerade honom och vi fick ett bra urinfoder som verkligen gjorde susen. Men efter operationen har han inte varit sig lik alls.
Det visade sig ganska snabbt efter operationen att han är väldigt dement. Han gnäller konstant om nätterna, vilket gör det omöjligt att sova då jag bor i en etta, lampan måste alltid vara tänd och man får liksom bära honom till vattenskålen för han inser inte riktigt att han är törstig (oftast är de det som är problemet när han gnäller). Han har även börjat kissa inomhus hos andra människor, varenda gång så kissar han hos dom så nu vågar jag inte ta med honom någon annanstans längre utan vi stannar hemma.
Tankarna börjar ju såklart gå mot att det blir mindre och mindre av ett värdigt liv för honom men han är ju så pigg större delen av tiden att det känns jobbigt.
Men idag vaknade jag av att han hade något anfall bredvid sängen, jag förstod verkligen inte vad som hände för han skakade inte så som man tänker att ett EP anfall brukar vara utan han slängde sig aggressivt ner i marken med huvudet om och om igen tills jag fick tag i honom och kunde hålla honom nere. När han vaknade till liv igen hade han tappat all balans och klarade inte av att gå ordentligt. Bifogar en video så att ni kan se hur jag menar.
Jag ringde såklart vetrinären men hon tyckte att det inte var lönt att åka in om det inte var så att det hände igen, att ibland får hundar bara enstaka anfall och att symptomen med balansen kommer försvinna så småningom.
Jag vet inte alls vad jag ska göra. Han är min bästa bästa vän och jag brottas konstant mellan att känna mig sjukligt egoistisk som har kvar honom för att jag vill samtidigt som jag får så sjukt dåligt samvete när jag tänker på att det kanske är dags att han får somna in.
Vill också tacka för detta forumet då varje gång någonting har hänt de senaste månaderna har ni funnits här med ett ordentligt stöd som varit ovärdeligt när man är ledsen och förvirrad över vad som händer med ens älskling.
Som medlem kan du här läsa lite kort info om Mobelle och gå vidare till medlemsprofilen.
Lona
Medlem 2012-01-09
Man ska väl inte rekommendera avlivning hipp som happ över nätet men av det du skriver så tror jag att det är dags att låta din vän somna in.
Även om det inte känns så, i alla fall inte NU, så är det en ynnest vi har och kan göra för våra djur - att låta dem slippa vara med när de inte riktigt njuter av livet längre.
Jag tror att du vet vad du måste göra, och det ganska snart. Skäm bort er riktigt rejält; även om han egentligen ska äta specialfoder så proppa i honom vad han vill ha! Busa och mys tillsammans <3
Det är en hemsk känsla när man inser - ofta efteråt - att man väntat för länge. Hamna inte i den fällan!
För mig har det faktiskt känts bättre när allt är över. Sorgen och smärtan är stor men beslutet är fattat, man går inte och velar längre och man vet att ens bästa vän har det bra nu.
Ta hand om er, en cairn lämnar ett stort, stort hål efter sig <3 !
Mobelle
Medlem 2016-01-08
Tack för ditt svar, har varit långa tuffa dagar de senaste dagarna.
Vi valde att åka in till veterinären trots att de sa att det inte var lönt, väl där märkte veterinären att något inte stämde då ögonen flög åt alla håll och kanter, att allt han gjorde gick åt höger (tungan hängde åt höger på ett märkligt sätt och han trillade åt höger hela tiden osv.) så dom tåg ett blodprov för att se så att det inte var en inflammation i hjärnan, då de kan behandla det med medicin. Tyvärr visade blodprovet ingenting, vilket isåfall tyder på att det är en hjärntumör. Dom frågade om vi ville ha en CT men vi kände att han är såpass gammal så att det inte kändes lönt, vi kommer inte operera honom eller låta honom gå igenom strålbehandling vid denna åldern - är det ett dumt beslut?
Vi fick kortison och det är ju verkligen en mirakelmedicin och han har fått tillbaka lite av sin balans, trots att allt fortfarande är väldigt skakigt.
Min tanke är nog att göra som du sa, skämma bort honom med allt möjligt gott och mycket kärlek, låta honom bli lite bättre med kortisonet men inte dra ut på det för länge då vi vet att tillslut kommer han bli dålig igen och jag vill inte att han ska må såhär dåligt vid hans sista stund. Så inom snar framtid ska vi nog gå ut i skogen utanför huset där han älskar att vara med en veterinär så att han får vara på sitt favoritställe med alla som älskar honom vid slutet.
Har fortfarande svårt med skuldkänslorna, men är det inte bättre att göra såhär än att låta hjärntumören ta över vår älskling helt och hållet?
Lona
Medlem 2012-01-09
Nu rinner tårarna här för er 
.
Jag tycker att du resonerar alldeles rätt, jag hade heller inte gjort CT eller behandlat med cytostatika/strålning/operation.
Man kommer nog inte riktigt ifrån skuldkänslan, det är ett stort och oåterkalleligt beslut, samtidigt som jag tycker att det är så innerligt skönt
att man faktiskt har möjligheten.
Hunden vet ju faktiskt inget och har ingen dödsuppfattning, den går på en glad promenad och får somna in.
Rent krasst - låt honom få ta den där promenaden och äta de sista köttbullarna medan han fortfarande kan njuta av dem 
.
Försök att fokusera på de fina minnen och allt roligt ni gjort tillsammans under de gångna 14 åren, du och din vän!
Lider med er 
bes
Medlem 2013-02-02
Åh, vad tungt Först och främst en stor, varm kram till dig! Det är verkligen jättesvårt! Jag sitter själv här med en 14-åring som också börjar närma sig...
Våra hundar har också fått krampanfall i slutet av sin levnad. Det kan ju förstås ha många olika orsaker men det kan också helt enkelt vara så att det är en mycket gammal kropp som inte längre fungerar ändamålsenligt. Att organens funktion sätts ur spel på olika sätt är ju en naturlig del av åldrandets sena del.
Det är otroligt svårt att ta beslutet och framförallt att veta när. Det finns ju liksom inget "bra" eller "rätt" tillfälle att bestämma att den man älskar ska dö. Man går gärna och väntar på att det ska bli så illa att det inte råder några tvivel längre - och många gånger innebär det också att man väntar för länge. Det inser man ofta först i efterhand och det kan göra den efterföljande sorgen ännu tyngre, med skuldkänslor och ånger.
Det är tiden upp till beslutet som är det allra svåraste. Man går och tittar på sin gamla hund och försöker uppskatta om det är de dåliga eller de bra stunderna som väger tyngst och velar, velar, velar...
Det går inte att ge tvärsäkra råd om sådana här saker på nätet men utifrån det du skriver vill jag ändå säga detta: Din hund är 14 år. Han kan kanske hänga med ett tag till. Men man måste vara ärlig med sig själv om denna eventuella "extra tid" är för hundens skull eller för ens egen.
Om hälsoproblemen är många och det även finns ett lidande i form av funktionsbortfall rent psykiskt (demens och neurologiska symtom efter kramperna) så kanske det faktiskt kan vara dags.
Stor kram från mig och min fjortonåring 
pipilotta
Medlem 2011-11-19
Jag har valt att låta mina djur fått somna in när de visat livsleda mer än livsglädje. Det är mycket man kan behandla men jag skule aldrig tycka det vore acceptabelt...med tanke på djuren ffa...
Krokodilen
Medlem 2003-02-04
Tack för ditt svar, har varit långa tuffa dagar de senaste dagarna.
Vi valde att åka in till veterinären trots att de sa att det inte var lönt, väl där märkte veterinären att något inte stämde då ögonen flög åt alla håll och kanter, att allt han gjorde gick åt höger (tungan hängde åt höger på ett märkligt sätt och han trillade åt höger hela tiden osv.) så dom tåg ett blodprov för att se så att det inte var en inflammation i hjärnan, då de kan behandla det med medicin. Tyvärr visade blodprovet ingenting, vilket isåfall tyder på att det är en hjärntumör. Dom frågade om vi ville ha en CT men vi kände att han är såpass gammal så att det inte kändes lönt, vi kommer inte operera honom eller låta honom gå igenom strålbehandling vid denna åldern - är det ett dumt beslut?
Vi fick kortison och det är ju verkligen en mirakelmedicin och han har fått tillbaka lite av sin balans, trots att allt fortfarande är väldigt skakigt.
Min tanke är nog att göra som du sa, skämma bort honom med allt möjligt gott och mycket kärlek, låta honom bli lite bättre med kortisonet men inte dra ut på det för länge då vi vet att tillslut kommer han bli dålig igen och jag vill inte att han ska må såhär dåligt vid hans sista stund. Så inom snar framtid ska vi nog gå ut i skogen utanför huset där han älskar att vara med en veterinär så att han får vara på sitt favoritställe med alla som älskar honom vid slutet.
Har fortfarande svårt med skuldkänslorna, men är det inte bättre att göra såhär än att låta hjärntumören ta över vår älskling helt och hållet?
Dina tankar låter helt rätt. Skickar styrkekramar i denna jobbiga tid. När man har en gammal hund som börjar bli så där påverkad så får man vara glad för varje dag.