På riktigt alltså, satt er ner så du kan förklara? För jag kan förstå, om man inte är en djurmänniska, att inte alla begriper vilken glädje man kan ha av en relation till ett djur. Om man inte är en djurmänniska kan det säkert upplevas som att djuret bara ställer krav och tar uppmärksamhet utan att man har någon "nytta" av djuret i fråga.

Tycker du att det är jobbigt att ta den diskussionen öga mot öga så skriv ner vad du känner, som du gjort här och skicka ett brev i vilken form du föredrar och be henne ringa när hon läst det så ni kan prata om det. Det är inte alls säkert att hon förstår hur det här sårar dig. Begriper hon det redan nu men ändå beter sig så här, ja då får man ju verkligen fundera på om du vinner eller förlorar på att behålla den relationen.

Mvh "Vovves egna lilla amatörpsykolog"

Det är ju på sätt och vis en välsignelse att ni bor på avstånd från varandra, så det blir ju inget springande in och ut era bostäder...

Ja, det finns människor som tycker att djur ska vara i skogen och inte vara som familjemedlemmar i en bostad. de förstår helt enkelt inte konceptet hund eller katt till sällskap och glädje. De kan möjligen förstå hunden som ledarhund för synskadade, bombhund, polishund etc.

Jag håller med Kalla: berätta  skriftligen vad din hund betyder för dig, men poängtera också att du förstår att väninnan inte delar din förtjusning och inte heller behöver göra det. Vi är alla olika som människor. Betona också att detta inte ska förstöra er vänskap och att du så gott det går ber annan ta hand om din hund när väninnan hälsar på eller du hälsar på henne.

Det jag nu har att säga är totalt ovetenskapligt, möjligen helt fel och väldigt kontroversiellt (men det finns de som delar min uppfattning): I hela mitt liv har jag haft hundar omkring mig och har och har haft vänner och bekanta där en del delar min glädje i hundar och andra som bara tycker att hundar är dreglande, nerhårande onödiga djur. De som gillar hundarna gillar också att vara med barn, tycker om barn, egna och andras. Det gör inte de vänner och bekanta som ogillar hundar. De har visat sig ha en betydligt svalare inställning till barn, både egna och andras. Flera av dem har valt att inte alls skaffa barn och de som har barn (ett!!) klagar påfallande ofta över bundenheten, ansvaret.. Kanske finns det något socioemotionellt hak i dessa personer som gör att de inte förstår att hund, häst, katt och kanske också ett barn kan vara betydelsefulla i någon annans liv.

Som det redan sagts här så kan du väl testa hur goda vänner ni är genon att försöka förmedla hur viktigt du tycker att din hund är för dig.

Jag har aldrig haft större utbyte av att ha vänner som är anti när det gäller djur öht. Djuren betyder mer än så för mig.

Angående hundar och ben: http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/artiklar_hunden_ge_ben.html

Summa summarum: en gödkyckling dräps när den är ca 5-8 veckor, benen blir inte vassa, det är inte farligt för hunden.

Vad gäller resten håller jag huvudsakligen med de nedan. Förklara dina känslor för din vän.

*Men*, sedan får man ju komma ihåg att valpar/unghundar är tämligen irriterande, och att bli ledsen på att en person som tycker att en hund som "är ivägen" och skäller (mycket?) är jobbig är kanske inte helt rättvist? Man får komma ihåg den gamla devisen "mitt barn, andras ungar" och acceptera att ens djur/avkomma inte är lika fantastisk i andras ögon.
Jag har både hund och barn, och jag kan acceptera att inte alla älskar dem (så länge de inte är aktivt elaka mot dem, naturligtvis). Vissa vänner tar jag inte med varken hunden eller barnet när jag ska umgås med. Det kan naturligtvis leda till att vi inte kan ses lika ofta, men jag håller det inte emot dem.

Fel pronomen är likaså en skitsak. Du väljer själv att bli stött över detta.

Och rent krasst, om du är i nån annans stuga, tillsammans med folk som inte är hundmänniskor så tycker jag att det är ditt ansvar att se till att hunden inte har fri tillgång till hela stugan under natten. Du kan gott stänga in henne tillsammans med dig i sovrummet så att du har koll på att hon inte gör nåt hon inte borde under natten.

Som tröst kanske jag kan säga att min gubbe inte alls var så förtjust i djur när vi träffades. Då var min lilla tjej valp. Nu efter att ha umgåtts titt som tätt i 4 år har han sett hur fantastiskt det kan vara med hund. Men då har han också fått vara med på lite utställning och så, och han har sett hur ledsen jag blir när hunden inte mår bra. Vissa behöver bara lite tid. :)

Jag har ungefär samma inställning till barn som din vän har till hundar. Jag har väldigt svårt att umgås med personer med barn i närheten, och irriterar mig mest på allt de 'gör fel' (och lägger inte märke till att det bra och fantastiska och roliga som det ju faktiskt också gör). Jag har försökt att lära mig gilla barn, eller iaf inte vara trist och irriterad varje gång det finns barn i bilden, men jag har inte lyckats ännu.

I slutändan har jag tyckt att jag har varit en negativ del av mina barn-besörjande vänners/bekantas liv, och helt enkelt slutat umgås med dem, eller dragit ned på umgänget från varje vecka (innan barnen) till några gånger om året (efter barnen).

Jag tror att det är bra om du förklarar för din vän hur du känner och att du blir sårad, men det är möjligt att hon inte kan ändra sig även om hon försöker. Ibland är det faktiskt så att man växer ifrån varandra, även om man älskar varandra. Min största passion kan vara precis det som min vän helt enkelt inte kan stå ut med, och tvärt om. Om då denna passionen är en familjemedlem, en katt, en hund, ett barn, så är det nästan omöjligt att gå vidare.

Det går att ta en paus i en vänskap, och finna varandra igen.

Alla tycker inte om hundar. För en del är hundar mer en sak än en individ och då säger de "den" om hunden. Inget konstigt. Det är inget att hänga läpp för, känna sig ledsen, arg eller kränkt för. Så är det bara och sånt är livet. 

Det är väl bra att din vän ställer frågor kring hunden! Sen att du kanske tycker det är "fel" frågor och blir kränkt... Svara sakligt på frågorna i stället. Vännen kan ju uppenbarligen inget om hundar och får hon kunskap om hundar så kanske hon kan lära sig umgås med din hund, eller i alla fall acceptera dens existens. 

Tack för rådet! Ja det som spelar roll är mer att hon bryr sig om mina känslor, och hela den här tråden har fått mig att tänka ut vad jag vill säga - vad jag tycker är rimligt att kräva, vad jag önskar mig och hur jag ska tänka annorlunda. Vi ringde lite om varandra idag, så vi ska höras imorgon och bara att få formulera vad jag egentligen tänker och känner och vill kändes väldigt skönt!

Jo, jag har insett att jag från min sida inte ska pracka på hunden på henne, utan vi får ses utan hund och prata telefon :)

Nästan så starkt som du känner kände jag också, och alla vänner jag fått sen jag köpte hund är ju stora hundvänner.

Men det finns fler viktiga saker i livet, så de gamla vännerna har också ett värde!