Angående hundar och ben: http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/artiklar_hunden_ge_ben.html

Summa summarum: en gödkyckling dräps när den är ca 5-8 veckor, benen blir inte vassa, det är inte farligt för hunden.

Vad gäller resten håller jag huvudsakligen med de nedan. Förklara dina känslor för din vän.

*Men*, sedan får man ju komma ihåg att valpar/unghundar är tämligen irriterande, och att bli ledsen på att en person som tycker att en hund som "är ivägen" och skäller (mycket?) är jobbig är kanske inte helt rättvist? Man får komma ihåg den gamla devisen "mitt barn, andras ungar" och acceptera att ens djur/avkomma inte är lika fantastisk i andras ögon.
Jag har både hund och barn, och jag kan acceptera att inte alla älskar dem (så länge de inte är aktivt elaka mot dem, naturligtvis). Vissa vänner tar jag inte med varken hunden eller barnet när jag ska umgås med. Det kan naturligtvis leda till att vi inte kan ses lika ofta, men jag håller det inte emot dem.

Fel pronomen är likaså en skitsak. Du väljer själv att bli stött över detta.

Och rent krasst, om du är i nån annans stuga, tillsammans med folk som inte är hundmänniskor så tycker jag att det är ditt ansvar att se till att hunden inte har fri tillgång till hela stugan under natten. Du kan gott stänga in henne tillsammans med dig i sovrummet så att du har koll på att hon inte gör nåt hon inte borde under natten.

Jag har ungefär samma inställning till barn som din vän har till hundar. Jag har väldigt svårt att umgås med personer med barn i närheten, och irriterar mig mest på allt de 'gör fel' (och lägger inte märke till att det bra och fantastiska och roliga som det ju faktiskt också gör). Jag har försökt att lära mig gilla barn, eller iaf inte vara trist och irriterad varje gång det finns barn i bilden, men jag har inte lyckats ännu.

I slutändan har jag tyckt att jag har varit en negativ del av mina barn-besörjande vänners/bekantas liv, och helt enkelt slutat umgås med dem, eller dragit ned på umgänget från varje vecka (innan barnen) till några gånger om året (efter barnen).

Jag tror att det är bra om du förklarar för din vän hur du känner och att du blir sårad, men det är möjligt att hon inte kan ändra sig även om hon försöker. Ibland är det faktiskt så att man växer ifrån varandra, även om man älskar varandra. Min största passion kan vara precis det som min vän helt enkelt inte kan stå ut med, och tvärt om. Om då denna passionen är en familjemedlem, en katt, en hund, ett barn, så är det nästan omöjligt att gå vidare.

Det går att ta en paus i en vänskap, och finna varandra igen.

Som tröst kanske jag kan säga att min gubbe inte alls var så förtjust i djur när vi träffades. Då var min lilla tjej valp. Nu efter att ha umgåtts titt som tätt i 4 år har han sett hur fantastiskt det kan vara med hund. Men då har han också fått vara med på lite utställning och så, och han har sett hur ledsen jag blir när hunden inte mår bra. Vissa behöver bara lite tid. :)

Alla tycker inte om hundar. För en del är hundar mer en sak än en individ och då säger de "den" om hunden. Inget konstigt. Det är inget att hänga läpp för, känna sig ledsen, arg eller kränkt för. Så är det bara och sånt är livet. 

Det är väl bra att din vän ställer frågor kring hunden! Sen att du kanske tycker det är "fel" frågor och blir kränkt... Svara sakligt på frågorna i stället. Vännen kan ju uppenbarligen inget om hundar och får hon kunskap om hundar så kanske hon kan lära sig umgås med din hund, eller i alla fall acceptera dens existens. 

Jo, jag har funderat på det och insett att det är rimligt att vi möts halvvägs - hon får försöka se min hund som en individ som är viktig för mig, så ska jag försöka acceptera att hon inte tycker om hundar och inte heller min hund.

Tycker ändå när man är så nära att man också får köpa saker som är viktiga för den andra även om man själv egentligen inte bryr sig, det tycker jag är att vara omtänksam. T ex skickar hon ibland låtar hon spelat in och jag är heelt ointresserad av musik - tycker det är uppriktigt tråkigt att lyssna - men självklart lyssnar jag och skulle aldrig säga ett negativt ord om hennes musikintresse och jag gör mitt bästa på att hålla igen på hur tråkigt jag tycker det är (det vet hon ju såklart ändå, men jag trycker inte upp det i hennes fejs!).

Ps. Det var mina föräldrars stuga som jag lånat, och absolut sov hunden inne hos mig på natten (fast hon inte brukar det där, men av hänsyn till alla). Vet nu att kycklingben inte är så farligt, men då på natten blev jag jätteorolig innan jag visste hur det skulle gå.

Mja, en främling som känner så är en sak, men jag tycker att man iaf kan försöka när det gäller ens närmaste.

Klart jag blir ledsen när hon tycker att "den är äcklig", eller frågor av typen "ska hon äta det där, fan vad de luktar?". Jag har ingenting emot okunniga frågor, men däremot negativa kommentarer och att hon inte ens försöker förstå min poäng.