Hej alla vovveexperter!

Jag har fått problem med min lilla Doris.  Det är en Lhasa apso/shih tzu på 6 år, som vi fick hit som tvåårig omplaceringshund. Efter en tids jobb hade vi en trygg och sund liten kompis som nästan är rumsren... ;)

Jag brukar ta henne på en långpromenad på helgen och i skogspartier springer hon lös så här års. (vi kan skippa debatten om lös hund i skog, vi jagar och har egen skog och vet regelverket)Ibland blir hon lite vidlyftig och eftersom hon emellanåt "blir döv" vill jag ha henne inom synhåll, vilket gör att jag gömmer mig alldeles vid vägen så att hon får leta rätt på mig då och då. Sen håller hon bättre koll ett tag. 

För två veckor sedan gick detta alldeles galet. Hon missade mig och jag missade henne, vilket gjorde att hon i panik sprang hem. Det var en hel kilometer vilket måste ha känts i de korta benen! Inte visste jag att hon visste vägen hem heller och var helt livrädd att hon i stället försökte bakspåra oss fyra kilometer i skogen!

Efter detta vill hon inte promenera. Hon lägger sig ner och kryper hemåt när dottern vill gå, följer till nöds mig men kollar hela tiden så jag är med och svansen hänger ner. Hon ser stressad ut. Rastning på gården och i närområdet är inget problem, inomhus uppträder hon normalt. Ingen separationsångest när vi åker hemifrån. Vi bor mitt i skogen men tar med henne till samhället en gång i veckan och den promenaden fungerar normalt, då är hon ju såklart inte lös. Det luktar väl distraherande gott av andra hundar med! 

Hon har alltså utvecklat en ångest för skogspromenader. Idag provade jag att ha med små köttbitar och det verkade distrahera henne lite men svansen hängde och hon gick tätt intill mig, Max 15 meter ifrån och nosade inte eller urinmarkerade, vilket annars är frekvent. 

Hur botar jag detta? Undvika skogspromenaden eller gå mer? Bara jag eller även andra i familjen? Det är ingen enmanshund egentligen, men hon har sina favoriter..