Hehe, eller alla som avlar på "den gamla typen" av rottis, schäfer, labbe, bullhundar och många andra raser - utan att egentligen ha en aning om hur de verkligen såg ut, rasens historik eller hur de var mentalt. Till exempel med schäfer så snöar många in sig på att de skall vara "stora och rakryggade, som de var förr" vilket väl är en sanning med modifikation.

Labbarna har ju utvecklats åt båda håll, showlabbarna blir allt större och tyngre (och fetare) medan jaktlabbarna blir nättare och spinkigare samt ibland tappar rätta uttrycket, bland annat på grund av öronställningen. Man behöver inte titta så värst många decennier bakåt för att hitta en typ som var mer komplett men som är ganska sällsynt idag (vår ena jaktlabbe ser faktiskt precis ut som labbarna på 50-talet nån gång).

Själv har jag en ras som blivit lite för stor, i princip alla cairn (och många andra terriers som jobbat under jord) är idag större än rasstandarden anger. Och det är klart, kan folk inte följa ens EXAKT angivna mått som mankhöjd och vikt, så är det inte så konstigt att de mer luddiga beskrivningarna i många rasstandarder är mer eller mindre omöjliga att tolka..,

Sen finns det ju en inneboende absurditet i att avla utifrån någon forntida idealbild av en hundras. Vad säger att denna ras var fulländad för hundra år sedan? Om det är en ras som faktiskt används till något vettigt så borde man rimligen avla på friska hundar som kan göra jobbet på ett bra sätt, även om deras öron kanske inte fladdrar precis som "stamhundens" gjorde år 1900.

Om rasen inte används, ja, då avlar man bara på en begränsad mängd hundar med likartat beteende och utseende. Avla utan att testa de specifika kvalitéer rasen en gång hade, och du kommer kanske inte helt förlora dem, men antalet hundar i rasen som har dem kommer minska.

Håller med. Det är mode att se hur raserna såg ut förut och tro att raserna var friskare. Hur vet vi det? Det gjordes inga defekt undersökningar(ögon, leder m.m.) då. Ser ibland hundar med förskräckliga bakben på gamla bilder, helt raka som kan ställa till det på lederna m.m. Sen så måste vi också se upp med defekter som har avlats fram idag. En stor kraftig hanhund behöver inte innebära en nackdel, om hunden är frisk på leder, hud, ögon m.m. 

Poängen som ofta tas upp i de här diskussionerna är att de diskuterade hundraserna i princip alltid har avlats för utställningsändamål som prio #1 under de senaste 50-100 åren. Det är det som gör folk sura, med all rätt IMO. De raser man oftast pratar om då är INTE labbar. Det är trubbnosraser (som inte var särskilt trubbnosiga för 100 år sen) eller brukshundar som schäfer som man skitit totalt i bruksegenskaperna för (på showvarianten), osv.

Inte så många som brukar klaga på lite för stora eller små labbar.

Sen kan man undra när folk tar upp saker som att "de har inte rätt uttryck" osv. Det kan jag köpa om det påverkar funktionen eller mentaliteten, men när det börjar (som det ofta gör) handla om öron som står upp för mycket eller lite (för att det ena ses som bättre vid utställning), då tycker jag det blir väldigt fjantigt. Så håller folk på och tejpar eller limmar öron för att de ska ligga "rätt". Totalt fjantigt, IMO.

Det du beskriver har nog många svar...

Dels så ser det mesta större och bättre ut när man var litet barn, just för att man själv var mindre och inte hade lika mycket att jämföra med. Många som växer upp med en hundras väljer den även som vuxna. Men sen finns de som får dålig erfarenhet över ett husdjur som barn och aldrig skaffar dem igen också.

Man ska ju veta att det vi människor kallar avel igentligen handlar om inavel om man ser från naturens vinkel. Skulle man blanda hundar eller släppa alla fria skulle vi snart ha många blandrashundar. 

Jag har bara haft blandras djur i mitt liv som säkert många skulle rynka på näsan åt men det är ju faktiskt ett faktum att hundraser a blivit sämre sen 60-80talet till idag.

Jag föredrog tiden när hundens arbete och lynne var det man satsade på och man även kunde blanda in andra raser för bättre resultat. Tex var schäfern vackrare utan sin lutande rygg, mopsen utan sin extremt platta nos, pudeln med sin grövre kropp etc, allt enligt mitt personliga tycke då.

När man började bli helt fixerad av att raserna skulle se helt olika ut och bara vara vackra så blev det extremt.

Idag finns knappt någon hundras som inte börjat få en apelsinjuice för ren sällskap, tex är den vita golden ett sånt exempel på klenare och namnets helt fel vita färg.

Problemet hos de stora hundarna är fler hälsoproblem och klenare kroppar, de små hundarna får istället sämre lynne med kortare till bett genom rädsla eller dominans. Det har mycket med lydnad att göra men en viss del går inte att träna bort. Vissa små raser blir större men andra bara mindre tex chiuauan.

Jag är glad att hälsan, arbete, lynne och större skiftningar i utseende börjar prioriteras i raserna på hundar och man åter börjar söka nytt och förbättringar än att hålla för hårt på enstaka utseenden och aldrig förblanda något.

Min pappa berättar ofta om sin barndom med gårdshundarna runt 60-70talet, hur de sprang fritt hela dagarna och följde familjens arbete på gården. Det fanns aldrig aggression eller felbeteende. Jakthundar var jakthundar, inte familjehundar 70% av året och även gårdshundarna hade sin uppgift att valla eller vakta. Ibland sprang den med på marker långt från gården.

Mot dagens instängda hundar i husen eller stakettomten så är nog många problem inga konstigheter. Jag anser att det var bättre förr men många anser motsatsen.