Har svårt att råda dig om avlivningen, är svårt med en hund vars sjukdom går i skov, men man kanske kan tänka sig att när skoven börjar vara "vardag" så är det dags att ge upp? Att för dig själv sätta en tidsgräns för hur länge han ska få gå och vara dålig, i hopp om några bra dagar?

I det läge du beskriver skulle jag nog ta vet. stationen, känns som det viktigaste är att hunden kan slappna av så att det inte blir en stressig situation. Har också läst om folk här på forumet som haft *väldigt* svårt för platsen hunden dog efter en avlivning, så på så sätt kan det vara bättre för dig också att fara till vetten. Men på det hela taget är det ju du som har bäst chans att bedöma vad som blir bra för just er.

Lycka till! :)

När sjukdomen och de svåra stunderna tar över ser du på hunden och känner själv att det är dags. Jag har följt många hundar till det sista ögonblicket och lärt mig att inte dra ut på hundens liv när jag ser att den obönhörligen blir sämre. Ett kliniskt rent rum och en brits på en mottagning vill jag inte för mina hundar. Många av mina hundar har känt sig trygga i bilen och det har veterinären ställt upp på. Så med mjuka filtar om sig, med huvudena i mitt knä och med bilradion på låg volym har hundarna fått sina sprutor och vi har tagit farväl av varandra. Det har trots situationen varit  fina stunder av ömhet och kärlek.

Jag kan bara råda dig att låta hunden få somna in nu medan han fortfarande har flaggan någorlunda på topp, och inte vänta till han blir ännu sämre. Hundar är fantastiska på att dölja hur de mår, så även när du upplever att han har bra dagar, så mår han säkert inget bra. Det är min erfarenhet.

Men jag vet också att det är ett fruktansvärt jobbigt beslut att ta. Jag tänker som så, att som ägare är det dels min skyldighet och dels mitt privilegium att kunna låta avsluta hundens liv när hunden inte kan leva ett fullgott hundliv längre eller är sjuk och mår dåligt och det dåliga måendet och de dåliga dagarna tar överhand.

Egentligen har du nog redan bestämt dig för att det är dags, men att möta det beslutet, även om det finns färdigt inom en, är grymt plågsamt.

Stort tack för era svar, det är jätteskönt att få veta vad andra tycker och tänker!
Idag har han varit så pigg och som vanligt hela dagen, så det är så svårt att tänka sig att jag ska besluta att han inte får leva längre. Min hjärna säger att jag borde ta beslutet, men resten av mig bara skriker inombords vid tanken att släcka hans liv. Han är ju min bästa vän, har funnits vid min sida i stort sett varenda dag i 14½ år!
Men det egoistiska med min smärta, det kan jag leva med. Det svåra är att se in i hans ögon och ta emot hans enorma kärlek och veta att jag är den som kommer besluta att han inte får leva längre...

Denna dikten tycker jag är fin och väldigt talande. Jag hade en cocker som bara blev 8 år. Han hade ett allvarligt hjärtfel och fick diskbråck och jag lät honom somna in efter att ha försökt läka diskbråcket konservativt under ett antal veckor, men sedan en vecka efter att jag försiktigt började sätta igång honom så var smärtan tillbaka och då hade jag redan fattat beslutet att om det blev så, då var det dags att säga farväl. Att operera honom var inget alternativ mtp hans dåliga hjärta. Han somnade lugnt och stilla in i min famn.

IF IT SHOULD BE....

If it should be that I grow frail and weak,
and pain should keep me from my sleep.
Then you must do what must be done,
cause this, the last battle, cannot be won.

You will be sad - I understand.
Please don´t let grief stay your hand.
For this day, more than all the rest,
your love and friendship stand the test.

We´ve had so many happy years.
What is to come hold no fears.
You´d not want me to suffer so,
when the time comes - please let me go.

Take me where my needs they´ll tend.
Only, please stay with me til the end.
And hold me firm and speak to me,
until my eyes no longer see.

I know in time you too will see,
it´s a kindness you do to me.
Although my tail it´s last has waved,
from pain and suffering I´ve been saved.

Don´t grieve that it has to be you,
who has to decide this thing to do.
We´ve been so close, we two for years.
Don´t let your heart hold any tears.

Jag har haft några hundar som blivit riktigt gamla och beslutet att låta dem somna in har på något sätt  blivit självklart. En dålig dag kan en hund ha, men om hunden inte blir bättre på någon dag och man ser att den inte vill vara med längre så är det dags. Jag får alltid en tid samma dag, i regel på en gång, när jag ringer till min klinik, så jag slipper boka en tid i framtiden och sedan behöva må dåligt av att hunden kanske är pigg just den dagen.

Kliniken jag går till är helt underbara vid avlivningen. Jag är aldrig med, men min man har berättat att allt sker lugnt och smidigt, så hunden somnar lugnt in i hans knä.

Liten uppdatering: vovven min har mått bra och varit pigg och glad nu i tre dagar. Jag har rådgjort med veterinäre som säger att pga hans njursvikt så kommer han få skov då han mår dåligt, men att han mycket väl kan återhämta sig och må bra igen efteråt. De tyckte att när skoven börjar komma oftare, blir längre eller plågsammare så är det absolut dags att ta bort honom, men så längre han större delen av tiden mår bra så lever vi på som vanligt. Det är vad som känns absolut rätt just nu, kan inte ta bort en hund som visar så mycket livsglädje som han gjort nu senaste dagarna. Får se det för vad det är: väldigt gammal hund som är sjuk, han sover mesta tiden och orkar inte hålla igång, men så länge han inte mår dåligt eller har ont så får han givetvis finnas kvar.
Återigen tack för alla svar! Uppdatering om läget kommer garanterat längre fram, förhoppningsvis dröjer det...

Har för en månad sedan tagit beslutet att låta min griffon belge León att somna in. Han var då 11 år anledningen var att han plötsligt fick svårt att andas och att det kom skum ur nosen. När vi kom till veterinären så efter röntgen fick vi besked att hjärtat var förstorat och han hade lungödem. Vi trodde inte att han var så dålig.Han hade för sex år sedan fått besked att han hade fel på hjärtklaffen men varit besvärsfri.Det var ändå inget lätt beslut. Men fantastiskt fin personal bjöd på kaffe och vi fick stanna så länge vi ville, dämpade belysningen. Så Léon fick somna in i mitt knä lugnt och stilla.