Jag har omplacerat en hund vid nästan 5 års ålder när vi flyttade från landet till stan. Vi trodde det skulle gå bra, men hon blev helt förstörd av flytten, rädd för allt som lät och rörde sig och ingenstans att vara lös utan att köra miltals med bilen. Hon led verkligen och det fick mej också att må dåligt, och ha konstant dåligt samvete. Efter några månader stod jag inte ut att se henne ha det så, och vi hade turen att hitta en bra familj i samma lilla by som vi kom från.

Hon blev lugn och glad, jag blev nöjd men kanske inte fullt så glad - jag saknade henne länge, länge...

Usch ja ja är rädd att jag inte kommer över det :( Vi flyttade till en mycket större stad från att ha bott i en mindre liten håla. Märks att han blir så glad när man kommer tillbaka dit för att hälsa på mina föräldrar då han får springa lös mycket mer. Vi bor ändå vid ett fint naturområde men han är inte densamma :/ Men man vill ju hans bästa...Hade helst velat att någon jag känner kunde ta hand om han men de ja frågat verkar inte vilja/ha möjlighet..

Jag har inte varit i den sitsen och kan inte ge några råd hur du skall göra - däremot är mina tre senaste hundar vuxna omplaceringar som var mellan två och sex år när de kom. (Två labradorer och en cairnterrier.)

En mentalt stabil hund utan hemskheter i bagaget klarar ofta en omplacering förvånansvärt väl, faktiskt så väl att de tidigare ägarna blivit snudd på sårade när de sett hur snabbt hundarna "bott in sig" här.

OM du bestämmer dig för att omplacera så var ärlig med hundens eventuella olater och problem (som skällandet), då är chansen större att han hamnar i ett hem som är beredda på det och inte på en "romantiserad idealhund".

Vänd dig till uppfödaren om du har kontakt med henne, även om hon inte vet någon på rak arm så har hon säkert många bra kontakter. Även rasklubben kan vara bra att kontakta, de flesta har en omplaceringslista på hemsidan.

Har inte dina föräldrar möjlighet att ha hunden då? Eller någon de eller du känner på orten?  Då skulle du ju fortfarande kunna ha lite kontakt med hunden och den skulle känna sig hemma i omgivningarna.

Om du inte mår bra så känner hunden självklart det och mår inte bra den heller och då tycker jag du gör rätt som funderar på att omplacera hunden till någon som har tiden, glädjen och tålamodet att ge din hund ett kvalitativt liv. Livet förändras och ibland finns inte orken och tiden och då får man släppa taget så ni båda mår bättre. Lägg ut en annons på rasklubbens hemsida där chansen är större att du når ut till personer som verkligen är intresserade av rasen.

Till Megawatt:
Nej tyvärr har jag inte det :/ hade mitt ex föräldrar för dom kände honom verkligen och han trivdes så bra hos dom. Men pappan råkade ut för en stroke i höstas så då förändrades allt...
Vill ju verkligen vara säker på att han kommer till ett bra hem, någon som accepterar honom för hur han är och som har tålamod och motivation

Vad jobbigt för dig att behöva känna såhär.
Jag är väl delvis i samma sits fast ändå inte. Jag funderar också på att flytta till en större stad och plugga och dit kan min hund inte föja med, men mina föräldrar ställer upp och har honom på dagarna (jag kommer veckopendla och vara hemma ca 3 dagar i veckan + alla lov). 

Mitt första råd till dig är att ta kontakt med din uppfödare. De har ofta många bra tankar kring både det ena och det andra. Uppfödare är väldigt måna om sina valpar och vart de tar vägen. De är vana vid att möta personer som ska köpa hund av just deras ras och jag tror att chansen är störst att hunden kommer till ett lämpligt hem om uppfödaren köper tillbaka hunden från dig och omplacerar, eller åtminstone är 100% delaktig i processen. OM du nu efter att ha diskuterat problemet på alla håll och kanter väljer att en omplacering är det bästa alternativet för dig och din hund.

Att ha hund ska vara givande och roligt. Det är det sällan jämt såklart, jag har haft mina up and downs med Aslan och det tror jag att alla haft med sina hundar någon gång. Men det har varit kortare perioder, efter någon månad har det gått över igen. Men när man går månad ut och månad in och det inte blir bättre och hundlivet känns mer som ett hinder än en tillgång, då måste man göra något åt det. 

Så kontakta uppfödaren och diskutera med denne hur hen tänker kring situationen. Kolla med familj och släkt om det finns någon där som kan tänka sig ta över hunden. Att sätta ut hunden på "foder" som många felaktigt kallar det när man inte kan ha kvar sin hund under en period är inte att rekommendera. Ofta blir det strul när hunden ska tillbakalämnas då den nya "ägaren" ofta fäst sig vid hunden, det kan uppstå diskussioner kring betalning, ägandeskap och jag vet inte vad. Kan ingen i din familj/släkt ha den skulle jag sälja tillbaka hunden till uppfödaren så att denne kan omplacera hunden till ett lämpligt hem.

Hoppas det löser sig för er

Och framförallt - du ska inte känna dig misslyckad eller vara arg på dig själv för att du känner såhär. Vi dömer dig inte och tycker inte du är en dålig hundägare, absolut inte! De allra flesta som omplacerat en hund känner eller har känt som du gör. Hunden är ju en familjemedlem och det är mycket känslor inblandade, så det är klart att det är tufft och jobbigt när vardagen med hund inte fungerar av olika anledningar under en längre tid.

Det är vanligare än man tror att det inte fungerar av olika anledningar. Livet kan ta oväntade vändningar och det är inget man vet när man skaffar hunden. Det kan vara studier (t.ex. att man börjar en annan utbildning än man först räknat med), man flyttar, man får barn, man träffar sin livs kärlek som är allergisk mot hundar...

Ibland är det hunden som är "felet", man kanske köper en hund men så visar det sig alltmer att hunden vantrivs i stan och skulle passa bättre på landet. Man köper en valp men när den kommer in i könsmognaden visar det sig att den inte alls fungerar ihop med hushållets äldre hund. Man köper en hund men den mår inte alls bra i ett hem med yngre barn. Hunden klarar inte av att vara ensam, hunden behöver mer aktivering än vad ägaren kan/vill ge den och märker på hunden att den skulle må bättre i ett aktivt hem. Hunden mår inte bra av att bo i lägenhet, ja det kan finnas tusen olika anledningar som gör att hunden skulle må bättre i ett annat hem. 

Att du tänker i de banor du gör och överväger omplacering tycker jag visar på att du är en ansvarsfull hundägare som är mån om er bådas hälsa. Oavsett om ni lyckas lösa problemet med skällandet, eller genom omplacering. Att omplacera en hund är inte ett misslyckande, det är att vara ärlig mot sig själv och att ta ansvar för er bådas bästa.

Vad har ni använt för metoder för att få honom att sluta skälla? I vilka situationer skäller han förutom när det går någon i trapphuset? Min syster har en hund som vaktar ordentligt vid minsta ljud så jag vet vilket helvete det kan vara att ha en skällig hund

Kontakta rasklubben. Som lona skrev. De har en sida angående omplaceringar. Då kan hunden komma till människor som kan rasen. Man ska inte skämmas, för man kommer i en fas som man inte räknat med. Många tycker om att få ta hand om äldre hundar, för att slippa valpstadiet. Lycka till!!!! 

Till -Asian pwd-:
Tack så mycket för att du tagit dig tid att se mitt problem, fick mig att känna mig lite mindre misslyckad. Vet att jag inte ska tänka så..
Precis jag har mejlat rasklubben och frågat hur man ska gå till väga samt att jag mejlat min uppfödare så får vi se. Vore bäst egentligen om hon köpte tillbaka honom.
Och precis som du säger så känns han mer som ett hnder nu än en tillgång, känner ingen glädje direkt utan tycker bara att han är ett hinder för mig :( usch hemskt det låter...

När vi gick hos hundpsykologen så var ju det största problemet att han skäller så sjukt mycket när någon ringer på dörren och han ger sig liksom inte när personen kommer in..Psykologen tyckte då att jag skulle ta in honom i köket som var mittemot hallen i lägenheten jag bodde i då, och belöna med godis sen när han var tyst fick han gå och hälsa och det funkade ett tag men sen tyckte jag han typ sket i det och det var så mycket meck..det är så sjukt svårt med att träna bort problem :( tror inte jag klarar sånt. Sedan skäller han ocksåav nån anledning om man möter någon ute och stannar och pratar med? Då ska han helt plötsligt börja skälla och ja vet inte om det har med vaktande/skyddande o göra...Är väldigt jobbigt för folk blir ju typ rädda som vill komma fram o hälsa o sen börjar han bara skälla...Han är verkligen one of a kindoch man måste verkigen lära känna honom för att förstå honom. Därför är det så viktigt att han kommer till en bra person som antingen har viljan o motivationen att minska på skällandet eller någon som inte bryr sig lika mycket som jag och accepterrar det. Någon som bor i ett hus på en gård kanske istället för i en lyhörd lägenhet på bottenvåningen med 3 personer som jag gör...

I somras så köpte jag efter mkt skeptiska tankar..ett sånt där antiskall halsband som sprutar citron och det är nog det enda som funkat under längre tid...Dock så skäller han fortfarande så fort han inte har det...så det blir ju att jag sätter på han det när han börjar skälla för att bara få tyst på han (vilket säkert är fel) men jag orkar verkligen inte...