Lite blandade tankar om hundraser, miljö och arv med mera;
Det är klart att man påverkar sin hund på olika sätt, men olika raser är olika lätta att påverka, på gott och ont.
Sen skiljer det förstås mellan vilka saker man påverkar, som stressnivåer, förmåga att koppla av, rädslor, socialt beteende, reaktionsförmåga, samarbetsvilja, arbetslust och så vidare.

Det är inte en slump att jag numera har två raser (jaktlabbe och cairnterrier) som är väldigt stabila mentalt, mycket sociala och rent allmänt är både trygga i sig själva, coola men samtidigt alerta.
Egenskaper som jag uppskattar och försöker stärka, samtidigt som jag försöker minska andra saker.
Hade jag haft tex en belgare så hade jag förmodligen fått kämpa rejält med att få den där stabiliteten - och kanske inte ens lyckats.

Jag mår också dåligt psykiskt, blir nervös (och får ångest), vill inte sticka ut och har ibland svårt att ta kontakt med folk.
Det kan låta lite bakvänt men det är faktiskt suveränt att ha en hund som "står på egna tassar" och dessutom är glad i folk!
Mina cairn har inte brytt sig för fem öre när jag mår dåligt, möjligen att de blir lite gosigare men definitivt inte att de blir osäkra eller "låga". Då är min labbe mer lättpåverkad, men så är hon en betydligt vekare individ. Våra andra labbar hade förmodligen inte brytt sig så värst mycket.

Att ha en hund med sociala eller miljörelaterade rädslor är fasen så mycket jobbigare när man är lagd åt det hållet själv...
Att behöva lägga kraft på just de bitarna, där det är jätteviktigt att man själv är trygg och dessutom talar om för folk om hur de skall hälsa på hunden och så vidare är apjobbigt.
Å andra sidan tycker många att det är en baggis, men har andra problem istället.

Nästa hund behöver alltså inte alls bli som den du har idag, i synnerhet inte som du själv är uppmärksam på de svagare sidorna. Sen lär man sig ju massor på de där hundarna som inte alltid funkar perfekt, jag lärde mig ofantligt mycket "hund" under mina 12 år med en synnerligen bakvänd ridgeback... (medan jag egentligen inte lärt mig särskilt mycket av min totalt okomplicerade labbe, förutom ren jaktträning då).

Fundera över de sidor där du själv "brister" och försök välja en ras som är trygg med den biten. Den helt perfekta hunden kanske faktiskt inte finns, men man får prioritera vad som är viktigt och vad man kan tulla på.

Vad gäller din nuvarande hund så kan det säkert ligga en del både i raserna som är i honom (vad mer än havanais?), individen och på hur ni har hanterat honom. Man klantar sig ofta med något, ni kanske hade kunnat träna hanteringen annorlunda tex - men det spelar ju inte så stor roll nu.

Vissa raser/individer är betydligt mer påverkbara än andra, tex så är (får)vallhundar ofta ganska veka och signalkänsliga vilket naturligtvis har både för- och nackdelar. Nötvallare är ofta betydligt kaxigare.
Jag föredrar min något mer självständiga cairn, men det får ju inte slå över åt det hållet heller.

Hej Lena.

Tack för svar på mitt långa inlägg, blev väl långt.

Kan även säga att jag tog upp alla nackdelar med min hund men samtidigt är han jätte go och kanske vek men mjuk i sättet. Märks väldigt väl att rädslan/skyggheten ökat efter kastreringen som blev rätt sen runt 6-7års ålder. Där finns nog en orsak till mitt problem att han varit jobbig i hanteringen med iom hanhormonet. Tonåren var absolut värst och han kunde sprinta 5-6km varje dag intill cykeln för att vara mer trött i hanteringen iaf men ändå inte slut.

Då var det lite jobbigt men saknar den sidan sen efter kastreringen när han blivit rätt lat. Nu är det ålderdom förstås som gör det med.

Upplever min som väldigt svår och det kan igentligen bara en till hund att jämföra med bevisa.

Största problemet är väl att jag vill ha en social hund nästa gång, gärna mer följsam när min varit egen (där har jag börjat tänka bort terrier) och busig med viftande svans när min varit rätt allvarlig och avvaktande lik en katt. 

MEN en hoppig, dragande, knuffande, alltid lekande som knappt går att träna alls eller springer på folk vill jag inte ha heller... Utan hellre en lugnare, mjuk hund utan rädslan.

Träffat många Golden och Wachtel spaniel som verkligen avskräckt mig för superglada/överenergiska hundar. Då verkar Labben och Fieldspaniel mer lagom men för stora.

Socialt passar nog katt mig bättre igentligen när jag tycker det är jätte svårt med folk som inte kan hund, barn framför allt när föräldrarna lagt ansvaret på mig att barnen och hunden ska funka men barnen inte kunnat hund över huvud taget tex klappa på rumpan fort utan förvarning. Det är ju att be om problem och jag som inte är bra med barn tvingas förklara massor och nästan tvinga min hund att gå undan i vissa fall när barnen blir mycket, det känns inte bra helt enkelt. Men visst tar jag ansvaret för min hund men uppfostra barnen är ju inte min sak tycker jag.

Men min hund har redigt nog som mest morrar och sen har det aldrig gått längre, väldigt impad igentligen när han inte är helt bekväm i så mycket och barn är plötsliga i allting. Som liten hund blir det ju fort väldigt läskigt. Men jag håller även väldig koll. 

Tycker en hund ger mig mer mot katt och med hundmänniskor får man en bra och rolig gemenskap, dessutom är hundar lättare att de lyder och flyttar sig än katter som är precis överallt. Motionera ihop ger så mycket med än bara gosa och mata en katt.

Raserna min har är Coton de tulear, Bichon Havanaise och Lhasa Apso där den sista kan vara väldigt vaktig och egen med lättare till nafs men de andra ska vara framåt och glada. Coton har historia likt vallhund.

Så upplever att min varit både lik terrier, lik en vallhund och lik en ren sällskapshund (lite lat och gosig) genom åren. Plus en undvikande personlighet.

Av dem sidorna föredrar jag vallhund sidan så tittar mycket på dem tex Schapendoes eller jakthund/sällskapshund tex cocker spaniel och spets tex tysk mittelspitz, finsk lapphund. Som alla verkar vara glada och framåt med mer lust för terräng och följa.

Men de har ju riklig pälsvård och rätt höga krav på motion eller skäller mycket, speciellt när jag bor i lägenhet rätt centralt nu kan det urarta.

Så drömhunden har väl en väldigt lång lista igentligen men en hund som inte skulle skälla för alla ljud, vilja gå mer i skogen lös runt mig och vilja ta mer frivillig kontakt eller lek skulle igentligen räcka.

Just nu skulle en hund lätt att hantera i allt men ha svårt i tex hundmöte locka mig när min är precis tvärtom där idag.

Har konstaterat när min är så himla smart och minns saker länge bra som dåligt att det psykiska är jobbigare att ta med en hund än motionen och vardagen. Tex gav jag min en plastflaska med mat och tänkte "bra nu får han jobba ett bra tag" tog väl 3gånger med längre försök och sen välte han flaskan upp och ner på hundbäddkanten och bara åt.

Så att han genomlistat mina försök i det mesta är väl inte så konstigt genom åren eller att han är så extremt duktig i lydnad och trix.