Om din sambo inte är med på avlivningståget och hunden inte har några till syndes akuta plågor tror jag det är bättre att vänta än att tvinga fram ett beslut som i värsta fall kommer skada er relation för åratal framöver...

Det där med solen och bakkroppen lät ju inte helt lysande, men om hunden nu kan springa lite nu som då kan han ju inte helt tappat kontrollen...

Hur som, avlivning kan mycket väl vara rätt, men utifrån din text bedömer iaf inte jag att hunden lider nog för att det ska vara rimligt att skita i din sambos åsikt.

En väg framåt kan kanske vara att fara till en veterinär ni båda litar på och göra en seniorkontroll, samt resonera om saken tillsammans med denne?

Jag personligen skulle inte vänta ut att hunden blir sjukare. Aldrig velat ha en halvdöende hund på näthinnan heller som minne. Vet inte hur lång tid ni kommer att köpa, hunden är dock mycket gammal. Hur den verkar må psykiskt och fysiskt är bara ni som kan avgöra. 

Lycka till hur ni än gör. Uppdatera gärna. 

Förstår att det är svårt men hunden är ju 15 år och har en del svåra krämpor.Men de lever ju inte för vår skull man måste tyvärr inse att nu är det dags och jag tror du har rätt.Men det är svårt men nödvändigt.Vår nästan 15 år gamla hund dog för 2 år sen.

Jag uttalar mig inte för eller emot avlivning i detta fallet, men här kommer några tankar kring hur ni kan göra för att komma fram till ett beslut som känns gemensamt och ni båda kan acceptera. Kanske är det han som ändrar sig eller så är det du, det viktigaste är att ni båda känner att det ni till slut kommer fram till är "rätt" för just er hund.

Jag tänker också, som någon redan föreslagit, att det är bra att prata med en veterinär. Boka en tid enbart för detta! Berätta för veterinären när ni bokar tiden vad det gäller, att ni vill ha ett samtal kring det här svåra beslutet.

Besöket kan ju börja med att veterinären undersöker er hund och gör en bedömning utifrån dagsformen och det ni själva berättar. VIKTIGT här att både du och sambon verkligen får prata och berätta hur ni tänker! Ge honom utrymme och uppmuntran att själv berätta om situationen ur sin synvinkel, så att han verkligen är inkluderad i samtalet och den förhoppningsvis gemensamma bedömningen som ni sedan gör tillsammans med er veterinär. 

Veterinärer är i allmänhet JÄTTEDUKTIGA på att bolla den här sortens tankar med folk, och ibland är det just deras mångåriga erfarenhet och professionella bedömning som behövs. 

Eftersom vi människor är så olika så behöver man också bemötas olika i såna här frågor - en del är mer praktiskt lagda och då kan det vara viktigt att t ex prata om hur en avlivning går till eller vad som kan hända med hunden rent fysiskt om man väntar för länge med att ge den dödshjälp. Medan andra överhuvudtaget inte vill prata om sådana saker överhuvudtaget. Vårdpersonal både inom human- och djurvården är oftast väldigt, väldigt duktiga på att se vad människan framför dem behöver och anpassar sig till det.

Kram på er båda, jag känner verkligen med er