Din hund är nu en tonåring i sin mest hormonsvallande, oppositionella ålder med ett - förmodligen - starkt behov av att mäta sina krafter (oerhörda enligt honom själv) mot andra hanhundar.

Så där ungefär har så gott som alla mina hundar, hanhundar samtliga, betett sig i den åldern, men det har gett sig med stigande ålder och visdom. Ett par fick på nosen så det sa skvatt när de mopsade sig mot en överlägsen hane och det var ingen dum lärdom. Det fick dem att tänka till. Tack och lov inga blodtörstiga läromästare, utan de la effektivt ner tonåringen på rygg och såg triumferande ut och så var det med det. Inget mopsande mot de hanarna i fortsättningen. De allra skarpaste läromästarna har varit tikar och då dryper den uppstudsige iväg med skamsen och stukad min. Mina har i regel slutat runt tvåårsåldern, men flattar är sena i sin utveckling...Men visst, en del kaxiga hanhundar kunde de självklart reagera skarpt på även senare. De två jag har nu är rätt fromma mot alla och verkar undvika konfrontationer.

Jag tycker att du ska sitta still i båten och inte göra något förhastat alls utan arbeta med din egen punkt tre. Låta hunden träffa hanhundar och tikar,( helst en och en, för hundar i grupp triggar varandra oerhört) som du har uppfattat som "säkra", men vara observant på signaler och bryta i tid.

Lite försiktighet med lösghående är nog på sin plats under denna period i hundens liv.

Håller helt med Anneli.

Jag tror det är viktigt att din hund "får på nosen" av en mer ranghög hund, speciellt om han själv kanske är en stark hund som kommer att bli ranghög som vuxen. "Normala" ranghöga hundar är inte elaka (de behöver de inte vara eftersom de just är ranghöga). Äldre, ranghöga tikar kan dock vara sura :)

Vilda hundar får ju naturliga möjligheter att mäta sina krafter mot varandra i flocken och "får på nosen" när de ska ha det.

Jag hade en gång en fullständigt underbart snäll äldre labradorhane som var "högsta hönset" i kvarteret. Han var vänlig men bestämd, överlägsen på ett avspänt sätt som gjorde att andra hundar trivdes i hans sällskap.

Det var väldigt intressant att se hur han hanterade andra hundar.

En osäker hund som var rädd för honom, skällde upprört i början, men min labrador bara vände ryggen till och ignorerade den osäkra hunden fullständigt. Till slut vågade sig kraken darrande fram och hälsa och efter det var det full fart varje gång de träffdes med pussar och slick i mungipan.

Var det däremot någon ungtupp som kaxade så blev det ett bestämt markeringsbett över halsen, och sen var det inte mer med det. Ungtuppen gav sig direkt.

Nu vet jag inte var du ska hitta rätt sorts jycke. Det måste ju vara någon matte/husse som du känner som är med på detta. De måste ha rätt sorts hund (ranghög och rätt storlek) som matchar din "galna tonåring" och sätter honom på plats.

Att hålla honom borta från andra hanhundar tror jag riskerar att ge motsatt effekt då han kan få hybris och tro att han verkligen är "störst och bäst".

Synd att inte hundar är som hästar :)

Då skulle man kunna ha något i stil med "Hingstutsläppen i Böle" där man släpper ut hingstar som får slåss och göra upp om vem som ska vara bossen i hagen. Man kan ju tro att de ska bita och sparka ihjäl varandra men det gör de inte. Troligen för att det inte finns några ston i hagen :)

PS/ Det sista är ett skämt. Ingen behöver kommentera detta, jag vet att hästar och hundar fungerar olika. Den ena är ett flyktdjur den andra ett rovdjur.

Vissa hanhundar accepterar inte andra hanhundar.Det gäller alla raser. Inget ovanligt. Ofta går det inte att träna bort. Sen kanske gå igenom vilka raser som finns i hunden. Inga dunhundar. Som det sas i en länk om raser(kamphundar)"jakt hundar ska användas till jakt m.m.

T.ex. Karelsk björnhund ras som har svårt att gå ihop med andra hundar och kan gå så långt att de går in i kamp. Som hundägare måste man veta vad man har i snöret.

Håller med hundöga här. Varken karelare eller laika är några direkta "dunungar". Inte säkert att han någonsin kommer att gå väl ihop med andra hanhundar.

Att "låta honom få på nosen" är långt ifrån ofarligt, av raserna att döma är han en rätt stor hund, och det är inte säkert att sådant kommer att låta sig göras utan skador.

Hittar du någon med en trevlig hanhund i ungefär samma storlek som vill umgås, så visst, men var försiktig med att släppa ihop huxflux, det kan gå illa i värsta fall.
Ibland kan det vara bra att ta en koppelpromenad tillsammans så hundarna så de får spana in varandra innan man släpper dem på ett lagom stort område.

Hej,

Tack för bra svar! Nu är han ju en blandras så det är svårt att säga vilka egenskaper som kommer slå igenom, t ex är ju american foxhound (mamman) vad jag förstår en hund som generellt sett går väldigt bra ihop med andra hundar.

Jag är inne på ditt spår att hitta andra hanar i samma nivå och kanske ta en promenad med etc, där båda ägare kan vara vaksamma och är med på noterna så att säga, frågan är bara vart man hittar sådant :) eller som andra skrivit att hitta någon riktigt ranghög hane som helst är betydligt större än honom med.

När han t ex är med tikar och de säger ifrån om han blir för närgången (t ex hugger i luften mot han) då backar han direkt oavsett storlek på den andra hunden.

Däremot bör väl en jakthund kunna umgås med andra hanar t ex i ett jaktlag? Samt att de måste ju ha ett liv utanför jakten då det inte är säsong

Ja, att hitta en sådan hane som kunde sätta honom på plats hade varit underbart. Var det ett spontant möte ni hade eller arrangerat?

Finns en orsak hur denna info. om den mental biten. Det kommer från de som kan rasen. Tror inte jakthunds ägare släpper ihop hundarna hur som helst. De har ofta sina hundar i olika hundrast gårdar. 

Nja, oftast släpper man bara en hund på såten i taget, och har man två hundar som inte gillar varandra finns det ju definitivt ingen anledning att släppa dem samtidigt, så nej, jakthundar behöver inte kunna fungera tillsammans, inte vid de jaktformer laikor och karelare används för iaf.

"Ha ett liv utanför jakten" betyder sällan att folk är och släpper ihop sina hundar med en massa andra hundar. Rastgårdar är ett stadsfenomen, och ett relativt nytt sådant dessutom.