Jag har hund nu och jag älskar min hund något alldeles enormt, han berikar mitt liv väldigt mycket. Men jag kommer inte skaffa hund igen den dag han är borta, just för att man blir såpass bunden.

Positivt:
Sällskap, villkorslös kärlek, motion, kunna träna med hunden och se honom utvecklas som individ, dela sina upplevelser med någon, närhet, gemenskap med andra hundägare osv osv. För mig är hundägandet en livsstil.

Negativt:
- Där jag bor är det inte mer än 2-3 restauranger som tillåter hund. Så restaurangbesök blir svårare, framförallt om hunden inte kan vara ensam så du kan lämna den hemma. Lösning: Man får främst köpa hem mat istället för att äta ute.
- Det är få butiker som tillåter att ha med hund in. Lösning: Shoppa sällan, och om du vill göra det, lämna hunden hemma eller skaffa hundvakt. Bind INTE hunden utanför någon affär!!!
- Hundar är ytterst sällan tillåtna på badstränder osv, utan man får hålla sig till hundbaden. Lösning: lära sig acceptera att hundstränderna ofta är de "sunkigare" delarna av stränderna längst bort från parkeringar, med t.ex. stenigast strand, äckligast botten osv. Ska du och bada med vännerna får de antingen acceptera att det är hundbadstranden som gäller, eller så får hunden eller vännerna stanna hemma, eller så vistas ni inte på den vanliga stranden utan håller er en bit bort.
- Har du en hund som är större än ca 8kg är det krångligare att resa eftersom man inte får ha med större hundar på långfärdsbussar (t.ex. flixbus, netbus osv), svårare flyga med dem osv (inte för att man flyger så ofta). Lösning: Flyg inte, ta alltid tåg eller bil istället för långfärdsbuss (är hunden större har du inga andra alternativ).
- Utlandsresor kan vara krångligare (krävs pass, vaccinationer osv), Lösning: Att man inte reser utomlands eftersom det är minst lika roligt att resa inom Sverige. Resorna (både inrikes och utrikes) anpassas så att hunden kan följa med på alla aktiviteter.
- Har man (som jag) en hund som har väldigt svårt att vara ensam måste man så fort man ska iväg och t.ex. handla/gymma/tvätta eller vad som skaffa hundvakt. Det blir väldigt bundet att inte ens kunna gå till affären 15 minuter utan att behöva skaffa hundvakt. För man KAN inte förutsätta att ens hund kommer kunna vara själv 4-5-6 timmar i sträck. Alla hundar klarar inte av det ens efter mycket träning. Man MÅSTE ha en backup-plan!
- Har man jobb/är upptagen på dagarna är det väldigt mycket pusslande - hur länge blir man borta? Vem kan ta sig hem till hunden på lunchen?
- Är det tillåtet med hund i bostaden där man bor? Det är t.ex. inte tillåtet med djur i alla hyresrätter och det är viktigt att se vad som gäller där just du bor!
- Att man blir så beroende av hundvakt (främst om hunden inte kan vara själv, men annars också om man t.ex. arbetar/måste iväg). Mina föräldrar bor nära och ställer upp jättemycket, utan dem hade jag aldrig kunnat ha hund (jag är ensam också, har en pojkvän men vi bor inte ihop och han jobbar heltid så kan inte förlita mig på att han kan hjälpa till). Lösning: Ha flera alternativ till hundvakter, så om det skiter sig med en/den ena hundvakten inte kan så har du en annan som kan ställa upp.
- Gillar man att vara spontan kan det vara svårt med hund. När jag ska hitta på saker kräver det alltid planering i förväg för att det ska fungera med hunden (antingen planera så att hunden ska kunna följa med, eller planera i förväg så att jag med säkerhet har hundvakt). Nu hade det nog varit enklare med spontaniteten om min hund klarat att vara ensam. Men nu - restaurangbesök, bio, shopping, resa, träna - ingenting kan ske spontant eftersom allt måste anpassas efter hunden.

Så ja, det ÄR bundet. Med Aslan gör jag det mer än gärna. Han ger så mycket tillbaka (se den positiva sidan ovan). Vi reser inte utomlands, vi åker enbart på semestrar inom Sverige där hund kan följa med, jag är helt okej med att bada på hundbadstränderna. Jag äter sällan ute utan hämtar hem mat, shoppar sällan, är inte särskilt spontan (för jag kan inte vara det utan allt planeras alltid innan), har föräldrar som kan ställa upp osv. Vi har alltså en lösning på alla de "negativa" sidorna med hundägandet. Som sagt - hundägande är en livsstil där hunden står i centrum. Lite som med ett barn - barnet kommer i första hand och man själv får acceptera de uppoffringar som krävs för att få livet att fungera.

Men som sagt, det ÄR bundet med hund och det är för flera år framåt. Det är därför jag inte vill skaffa hund igen när Aslan är borta. Så eftersom ditt beslut påverkar dig flera år framöver - se till att ha en bra plan med t.ex. ensamträning, gärna flera hundvakter, fundera kring vad du vill göra och värdesätter i ditt liv och din vardag (inte bara rörande hundintresset utan alla dina andra intressen också). Är en hund förenligt med detta? Det bästa hundköpet är det planerade hundköpet! 

Oavsett hur du väljer önskar jag dig stort lycka till. En hund gör dig bunden men kan verkligen sätta guldkant på livet och är en underbar familjemedlem 

Jag såg rubriken på ditt inlägg och kände "ah vad ofta jag tänker att jag begränsat mitt liv något fruktansvärt med alla hundar jag haft hela mitt liv"... Men det behöver inte vara så, absolut inte. 

Det är ett åtagande, ett ansvar och ett stort jobb med att ha hund, om man ska sköta dem bästa sätt och ge dem vad de behöver. Så det ska man absolut fundera mycket på innan man köper. Det beror såklart extremt mycket på vilken ras du väljer i första hand, men alla hundar behöver mycket tid för uppfostran, aktivitet, motion och umgänge med sin ägare. 

Det jag inte kan understryka nog; SKAFFA RÄTT RAS FÖR ER. 

Det spelar noll roll om hunden är ful (enligt ens specifika smak) eller liknande ytliga faktorer. Det är så sorgligt att människor konstant - de allra flesta - köper hund efter tankebanorna "den där rasen är ju så söt" eller "jag har träffat en/två trevliga XXX så en sådan vill jag ha". Det relevanta är rasens energinivå, behov, temperament och hur de klaffar med ens eget liv. Alltför många "svaga" människor skaffar skarpa eller mentalt starka raser och kan sedan inte kontrollera dem ordentligt. Andra köper bruksraser utan att begripa att de behöver jobba. Hur många Rottweilers eller Schäfrar får faktiskt arbeta idag? En aktiv familj/person som vill göra saker med sin hund, kan köpa en ras som behöver de sakerna, men vill man ha en soffpotatis och kelgris, ska man hålla sig till mjuka raser som inte behöver lika mycket. Alla hundar behöver motion och hjärnarbete, men det är skillnad på nivå. 

Och man BLIR låst. På många sätt. Men man kan underlätta problemen genom att förebygga dem. Det finns bra hundpensionat som kan ta hand om ens hund när/om man åker på semester, det finns hundvakter (vilket jag själv "jobbar" som) och dogwalkers om man behöver extra hjälp och har små möjligheter till hjälp från familj/vänner. 

Du skriver att du är hemma större delen av tiden och det kan faktiskt vara en grej som kan bli potentiellt skadlig på så sätt att man kan skapa en hund som har väldigt svårt att vara ensam - och då är man verkligen låst. Men arbetar man med den biten redan från början och ser till att hunden KAN vara ensam, så behöver man inte ge upp sitt liv totalt. Man ska kunna åka och handla och liknande och kunna lämna sin hund hemma. Mina tidigare hundar har klarat sig ensamma normallånga tider, men då hade jag ingen daghund och då var jag inte tvungen att sitta hemma.

Jag har exakt det problemet. Jag är sjukpensionär i förtid och har därför varit hemma nästan jämt, inte bott med någon på 10+ år, plus att jag haft daghundar konstant i 10 år (min nuvarande hund är 9 år i sommar) vilket har orsakat att min hund knappt varit ensam en dag i sitt liv. Mina daghundar har också varit hundar som inte kan vara ensamma pga diverse anledningar. Så jag har alltså fått acceptera ett liv där jag är ensam hundägare och har minst två hundar med mig 24 h om dygnet, 365 dagar om året. TACK OCH LOV har jag två bröder och mamma som kan passa både min hund och daghundar när jag verkligen behöver ett par timmar till ärenden, läkarbesök etc. Annars hade jag haft problem... hundvakten behöver hundvakt, liksom... 
Vid enstaka tillfällen har mamma passat min hund ett par dagar, en vecka, om jag åkt iväg, men det är inte så enkelt för henne eftersom min hund är ganska stor, väldigt energisk och framför allt mentalt stark och lyder inte människor om de inte visar tydligt vem som bestämmer. Otroligt snäll och vänlig hund - men svårhanterlig i vissa situationer för en mjäkig person. (Hanhundsaggressiv och framför allt bara stark och energisk). 

Så min åsikt är;

Tänk igenom beslutet NOGGRANNT först. Det blir inte kul för vare sig hunden eller er om de här onödiga problemen hopar sig. Om ni vill lägga ner jobbet på att få en bra hund som KAN vara ensam ett antal timmar för att familjen ska kunna ha ett normalt liv - se till att träna den noggrannt, så är det inget problem. 

Skaffa RÄTT RAS för er. Jag föder själv upp Sphynxkatter och jag har haft flera köpare som kommit hit och sagt "jag tycker att de är skitfula, men de ska vara de bästa katterna för småbarnsfamiljer och hundägare, och har tydligen fantastiskt temperament". 
SÅDANA köpare imponerar på mig. De som struntar i allt utom lämpligheten.

Kolla upp bra hundpensionat eller pålitliga hundvakter - så har ni möjligheten att åka på semester eller andra aktiviteter. Mina daghundars ägare har kunnat ha hund även om de arbetar heltid, för att sedan ägna mycket av sin fritid till sina hundar. De kan vara trygga med att deras hund får vistas i ett normalt hem istället för dagis vilket ger mer motion och aktiviteter än ett dagis kan erbjuda. 

Det binder upp en i många år, ja, men det behöver absolut inte bli ett fängelse. :)

Jag har haft hund i hela mitt liv, då familjens första hund kom i huset när jag var 3 år. Sedan den dagen har jag aldrig levt utan hund. Jag är inte ett dugg bunden, trots att jag och min man idag har sex hundar. På sommaren följer de med på husvagnsturerna. Utlandssemestrar har jag aldrig åkt på (i början av 20-årsåldern åkte jag till England ganska ofta och då bodde min hund hos mina föräldrar), så den biten finns liksom ändå inte i mitt liv.

Jag har sett en del hundägare som gör sig extremt bunden av att ha hund. De har så dåligt samvete för att lämna hunden ensam att de inte ens kan gå på bio och då blir det naturligtvis jobbigt att ha hund.

 Tack för ett positivt och befriande svar! 

Det känns som om det är så många pekpinnar i luften när man pratar om att skaffa hund att man undrar hur någon ens väljer att ha sällskapet... 

Tack för att du tog dig tid att svara med ett så långt inlägg. 
Delen om de positiva faktorerna var kort, men enormt innehållsrik; jag väljer att ta de bitarna med mig =) 

Hej och tack för ditt svar som var ärligt och givande. 

Just rasfrågan har vi uppehållit oss länge vid och fastnat för en ras som passar familjens sociala mönster och inte kräver långa och krävande motionsrundor då vi bor i ett typiskt svenskt villaområde utan "natur runt knuten". 

När jag skrev att jag alltid är hemma menade jag förstås att jag inte är borta på arbete 9 timmar om dagen. Givetvis ska jag kunna ta bilen till affären, posten, hämta/ lämna barn på aktiviteter, ut och springa min milrunda osv och att hunden då kan vara hemma själv (när valptiden är över). Ensamhetsträning är ett måste. 

Vilken intressant fråga :)

Min första hund, som jag skaffade när jag bodde själv, kände jag mig tämligen låst av de första veckorna. Där önskar jag verkligen att jag hade haft en avlastning. Så enkla saker som att  bara att fara och handla var ju mer eller mindre omöjligt med en liten valpis oms inte kunde lämnas själv hemma, och som inteh eller kunde vara i bilen eftersom det var alldeles för varmt!

Sen gick hunden på dagis och jag jobbade, och vi hade alldeles underbara kvällar och helger tillsammans. Tröttsamt att behöva skjutsa hunden till hunddagis och vara bunden av deras öppettider hela tiden, men funkade.

Sedan träffade jag en långtidssjukskriven tjej som bodde i närheten med en likartad hund som kunde tänka sig att vara dagmatte, och ibland också kunde ta hunden då jag for bort några dar på jobbresa, vilket var helt perfekt :).

Nu bor jag på annan ort tillsammans med karl och barn och har skaffat en till hund. Svärmor och svärfar kan generellt ställa upp och passa dem om vi vill fara iväg på nåt längre, och jag + karln delar på ansvaret, även om den gamla hunden är "min" och den nya "hans".

Kan väl säga som så att det är mycket lättare och roligare att vara två om en hund, men att det fungerade att vara själv. Första veckorna var dock tämligen stressiga och jobbiga då jag inte hade någon som kunde ta henne ens några minuter och liks behövde komma iväg och handla, samt hade uppskattat en långpromenad (vilket valpis inte klarade, hon är dessutom av en stor ras, så var alldeles för rung för att bära med några längre sträckor...).

Skaffa support för de första veckorna iaf!

Sen beror det ju alltid på vad man anser är "begränsande". Jag skidrar hellre 1,5 mil till stugan än flyger till thailand, och då är ju hunden snarare en tillgång än en begränsning :).

Jo visst är hund begränsande, men mindre än barn, jobb och hus är. Jag har alltid haft hundar i mitt liv, men jag skaffade inte egen hund förrän jag hade dessa bitar på plats. Har man det så är ju livet ofta väldigt uppbundet till att börja med och en hund gör inte någon märkbar skillnad.

Får man vardagen att fungera, mina hundar är med mig på jobb, och gillar att göra hundvänliga fritidsaktiviteter så blir hunden en tillgång och nästan en frihet. Ju mer integrerad hunden blir i ditt liv desto lättare blir det. 

Se till att ha en hundvakt under valptiden, men även senare, för annars blir varje tandläkarbesök, utekväll, tripp till museet eller djurparken en stor grej.

Och även om du inte behöver lämna hunden ensam, så se till att ensamhetsträna. Ja, visst det är tråkigt och svårt att motivera sig om man ju faktiskt inte behöver, men det är så viktigt att hundarna lär sig vara själva med. 

För semestrar så har vi två andra hundfamiljer som vi växlar med. Vi passar deras hundar när de ska iväg och våra hundar får bo hos dem när vi är iväg. Det gäller vanligtvis bara några veckor per år för vi har mycket av semestern på hundvänlig plats, och fungerar väldigt bra. Hundarna trivs bättre i hemmiljö än i en kennel, fast vi har "skolat in" dem hos en kennel i närheten med som back up. Vi har även svärmor som har ställt upp ett par gånger.

För mig är hund något som berikar mitt liv långt mycket mer än det begränsar det. 

Jag tror att det kommer att gå hur bra som helst för er om ni beslutar er för att skaffa en hund :) Det låter som att ni verkligen tagit de viktiga sakerna i beaktande, så ni behöver egentligen bara reda ut om ni kan ordna upp ett system med passning och pensionat etc. Och en bra tränare för kurser, såklart :) Jag önskar att alla vore så medvetna och ansvarstagande när de skaffar hund! <3 

Jag har lärt mig många läxor genom åren, varav det dummaste var ett impulsköp av helt fel ras när jag var 14 år och skulle ha min första alldeles egna hund, och mina föräldrar inte hade vett nog att tänka på annat än "gullig kelgris". Jag ville ha helt andra raser, som verkade enklare, bl.a. Kineser, men min pappa fick för sig att "så ser en hund inte ut. Vi hade Foxterrier när jag var liten, det är en hund, något sådant ska vi ha". Även om han hade misslyckats med Schäfer tidigare... Och hur kunniga är de flesta 14-åringar som inte haft någon att lära sig av... :S Och hur ansvarsfull var DEN uppfödaren som sålde en ovanligt intensiv Parson Russell-valp utan en enda fråga eller ens ifrågasatte att det var MIN valp...
Det tog mig många år att få ordning på honom och han lärde mig mycket... Men jag gör fortfarande tabbar och det blir krångligt ibland. Jag håller mig till krävande raser med starkt psyke och arbetslust, därför att de passar mig bättre. Generellt fungerar det jättebra, men vi får våra problem när min energi inte är på topp.
Så det är ett livslångt jobb med hund. Jag svär ofta för mig själv över hur begränsat mitt liv är på många sätt - jag reste jämt runt halva jorden när jag var yngre och hade sambo som kunde ta hand om djuren. Jag hade pengarna till det också. Nu har jag en stor hund och ett gäng katter som bara slukar varenda krona jag har i inkomst. (De som tror att man kan tjäna pengar på att föda upp katter har definitivt fel idé... -__-) Ibland är det tufft, speciellt om man är själv. 

Men det ÄR värt det :) 

Glömde säga; när ni i så fall kollar upp hundvakter/dagis/pensionat - se till att vara noggranna. En vettig person tar inte illa upp av att ni vill träffa dem flera gånger för att se hur de är med er hund och få en uppfattning om dem som person. Jag har bjudit hem flera ägare för att de ska få se hur hunden har det om de är oroliga i början. 

Jag ser även till att vi har en dialog om hur jag hanterar hundar, om de har specifika önskemål eller "förbud", vad för regler som gäller (Exempelvis; jag tar inte emot hanhundar om de inte är kastrerade, väldigt unga eller väldigt undergivna och då vill jag ändå testa ordentligt först i.o.m. min hanes dominans som blir aggressiv i fel situationer. Tikar måste passas av annan under löp om de inte är kastrerade. Hunden måste vara vaccinerad och avmaskad/maskkollad eftersom vissa problem kan sprida sig till katt också. De måste vara 100 % kattsäkra och om hunden inte är försäkrad tar jag inget som helst ansvar för eventuella incidenter. Jag vill även träffa hunden minst ett par gånger innan jag avgör om den passar in hos mig och min flock. Endast rastning är mycket lättare, få hundar är komplett dysfunktionella under promenad).

Då kan båda parter vara trygga :) 

Likaså bör man kolla runt efter åsikter om pensionat och gärna besöka dem och verkligen kolla runt. Jag har hört om pensionat som varit guld, medan jag hört skräckhistorier om andra, där hundar faktiskt dött till följd av dålig skötsel. (Överhettning, försummelse att ta den till veterinär vid livshotande tillstånd).