Jag vet inte riktigt var jag ska stoppa tråden men här bör väl vara lämpligast. Har funderat en del på sistone på att försöka hitta någon att träffa lite ibland för att låta hundarna vara lösa i högn eller promenera tillsammans - men framför allt för att få ordning på mina odjurs bristande hundhyfs och sociala kompetens. 

Problemet har liksom växt och växt och blivit såpass besvärligt att jag struntat i att ens försöka, eftersom det aldrig funkar riktigt bra. 

Jag jobbar på att komma igång igen med träning och arbete med mina hundar, men har ett problem som försvårar att komma tillbaka.

Mina hundar - en är min, en är min daghund - är besvärliga vad gäller att umgås med andra hundar. På grund av det har jag helt enkelt inte låtit dem umgås med andra, vilket såklart har gjort saken värre. De har dessutom väldigt olika i beteendeproblemen - plus att jag inte litar på vem som helst man råkar träffa i hundhägn. Om de inte är bra på hund, inte känner sin hund riktigt ordentligt, jag inte riktigt kan läsa av deras hund 100 %... blir jag osäker eftersom jag helt enkelt inte litar på mina egen hundar i dagsläget. 

Min egen hund är en 9 år gammal hane av en väldigt energisk ras, ganska stor, och är i stort sett alltid buffligt dominant i umgänge med andra hundar. Han är påflugen, har väldigt dålig hundhyfs och de flesta hundar avskyr honom ganska omgående. Han har liksom aldrig blivit satt på plats ordentligt av en annan hund. Dessutom är han okastrerad och tjejgalen, plus hanhundsaggressiv... Och han har tenderat att visa otrevligt vass dominans även över äldre valpar. Men med tikar trakasserar han dem om de inte är dominanta. Men... då har vi råkat ut för vissa tikar som istället varit FÖR vassa och gett sig på honom.

Han brukade vara komplett stabil och jag hade en annan hanhund som daghund på heltid + rastade en annan stor hanhund 2 ggr varje vardag, plus att jag ibland hade med två andra småhundar, en tik och en hane. Det var aldrig några problem öht och alla de tre stora var buffliga och mer eller mindre hanhundsaggressiva förutom med mig. Eventuella gruff var väldigt små och löstes direkt när jag sade till. Nu har jag en hund som vill slakta alla hanhundar den ser och saken blir inte bättre av att daghunden, en 3 år gammal Sheltietik, är vass och inte tycker om andra hundar, förutom vissa enstaka hon träffar ofta där hon bor.

Min egen hund förändrades ca 3-4 år sedan, när min gamla daghund (en av de ursprungliga hanarna) flyttade efter att ha varit hos mig hela min hunds uppväxt.
Jag hade inga fasta daghundar sedan på ett tag, plus att min hund blev attackerad och biten flera gånger på något års tid. Jag får bort 99 % av lösa hundar som kommer fram, men de två incidenterna hände så fort att jag inte hann reagera och involverade helt oregerliga aggressiva hundar som jag mer eller mindre fick bända loss från min egen. 
Sen har jag pga olika omständigheter inte orkat träna eller jobba med min hund mycket alls på flera år, och han är av en jaktras, så sakerna har staplats på varandra och resulterat i en stressad hund som tar ut frustrationen genom hanhundsaggression... 

Jag mår lite bättre nu så jag har börjat ta itu med problemen och ska se till att komma tillbaka till aktivt hundägande, men det här med aggressionen är ett hinder som gör att vissa saker går långsammare och stör allt annat. Han är lydig och arbetsvillig och när kontakten är bra, är han idealisk. Jag har öht 100 % kontroll över honom i alla situationer utom just med andra hundar. Han blir öht intensiv utomhus men jag jobbar på att få ner honom på en sansad nivå så att han kan bli mottaglig för att jag ska kunna få ner honom till att vara en bra arbetshund igen. 

Daghunden är snäll och lydig, men har inte fått någon träning alls från sin ägare, så det är bara jag som jobbat alls med henne. Hennes problem är kontakten. Hon lyssnar på kommandon, men har liksom ingen vana alls av att aktivt söka samarbete. Hon är osäker, men har blivit mycket bättre under de två åren jag haft henne. Hon är väldigt skarp mot andra hundar oavsett kön eller ålder, men blir mjäkig om de väl kommer närmare. Vid närkontakt drar hon sig undan helt och vill inte vara med. Hon är egentligen bara intresserad av att hälsa på vissa enstaka hundar i hennes eget bostadsområde.

De matar på varandras ilska och jag blir så irriterad att jag själv inte kan behålla lugnet - och det leder ju självklart inte till förbättringar att bara gorma på dem för att få tyst på dem.
Jag kan absolut hålla mina hundar, jag är inte det minsta rädd att de ska skada någon förutom om någon lös hund kommer fram - men då litar jag inte på dem. Jag tror inte att daghunden biter om hon är ensam, men jag är rätt övertygad om att min skulle göra det om det är en kaxig hane, och då kan daghunden mycket väl haka på. Mitt problem är att jag tappar den mentala kontrollen helt när de blir arga. De hör mig inte ens förrän jag blir förbannad.

Min hund är 99,999 % säker med människor (ingen hund är 100 % men om det fanns sådana, skulle min vara det. Han skulle antagligen låta en människa slå ihjäl honom hellre än att ens morra åt dem...) men han har försökt ge sig på mindre hanar och tvekar inte att gå in i närkamp med vilken hane som helst. I en kontrollerad situation utan daghunden, t.ex. hemma hos min mamma, skulle jag kunna stoppa vilket slagsmål som helst och även stoppa honom från att ens försöka, men i ett hägn eller om det kommer fram en främmande hund ute - får jag antagligen stoppa bråket med våld genom att gå emellan... Vilket jag inte tvekar att göra, men jag hade föredragit att det inte ens BLEV bråk. De flesta gånger han hamnat i tjafs har det inte varit på nivån "jag vill döda dig" men det har hänt. Och han är av en ras som enkelt dödar mindre byten med skakning, så det är riskabelt.

Daghunden tycker inte om främlingar, speciellt inte barn, hon går undan men hälsar oftast efter ett tag. Men hon skulle inte bita, förutom möjligen i en situation där någon grabbar tag i henne bakifrån. Då - möjligen. 

Jag vet att jag kommer en bra bit på vägen genom att fortsätta köra hård fysisk motion och återgå till aktiv kontroll av beteendena i största allmänhet - det märktes skillnad direkt när jag tog itu med det, min hund är trots allt en arbetande hund så han gick tillbaka till sin normala lyhördhet omedelbart. Men jag hade så gärna velat träffa folk med stabila hundar för att de skulle kunna få lite mer social träning innan jag rantar iväg till kurser med dem. Jag har fysisk kontroll på mina hundar, men jag vill inte störa andra kursdeltagare med onödig stress och hysteri, den vill jag dämpa innan jag går tillbaka till kurser som ska vara ämnade för specialiserade syften och inte allmänlydnad... 

Gångerna jag låtit dem träffa andra hundar i hägn är extremt få, eftersom det helt enkelt är svårt att råka på "perfekta" läromästare. Senast var det en liten whippet-tik och det funkade helt enkelt bara för att hon var så snabb att inte ens min vansinnigt snabba hund hann ikapp henne... Men produktivt var det inte. Hon tyckte att min hund var jobbig även om de lekte ett tag. Min hund var halvt hysterisk, och daghunden ville inte umgås alls utan höll sig till mig. 

Min hund behöver lära sig hyfs och hundrespekt (vad jag säger spelar noll roll när han går upp i varv... vilket såklart är MITT fel, men rätt "lekkamrat" gör en jäkla skillnad, när hunden kan uppfostra den andra hunden lite grann i "så gör man inte". Hanhundar lär han aldrig gå bra ihop med, där handlar det bara om att jag vill nå nivån där han skiter i dem. Han behöver inte leka med dem om riskerna är så pass stora att det inte är värt det.

Daghunden behöver få mer självsäkerhet och trygghet så att hon inte bara springer iväg och undviker all konflikt. Hundars interaktion med varandra och hur de "diskuterar" fram vem som är bossen, är bara nyttigt. Men hon vill inte ens veta av det, så hon utvecklas aldrig. Är en hund för undergiven blir hon en kärring, är den starkare än henne springer hon iväg oavsett hur vänlig den är. 

Min känsla är att hundkunniga ägare som begriper sig på sina egna hundar, som har stabila men dominanta tikar som inte är för små (så att min buffel skadar dem av misstag - det tog ett tag innan han slutade trampa ner min daghund...), skulle kunna vara hjälpsamma i att få mina att bli bättre på den hundsociala biten. Även om de inte nödvändigtvis MÅSTE umgås med andra hundar, tycker jag att det är en bit av den större bilden med att en hund är stabil i helhet att de iallafall kan vara lösa i grupp utan att det blir stora bråk. 

Promenader är ju guld, för då funkar alla hundar ihop. Jag har gått många gånger med aggressiva hundar som avskyr varandra, som sedan slappnar av helt under promenad. Men det vore trevligt att kunna släppa sina monster lösa med andra också...